Cohen. Leonard Cohen. "Like a bird on the wire"
Han har gjort så mycket bra. Alltså Cohen, inte börden på wajren.

En period var jag Cohen-frälst. När jag nu lyssnar återkommer minnen av ... eller snarare: minnen av känslor. Känslorna från tiden då skrivandet tog fart och form, formuleringarna infann sig, orden levde sitt eget liv och jag producerade som om det gällde livet.

Det var några år sedan. Jag gick vuxenutbildning (ja, jag var vuxen redan då) och mötte en lärare som var förvillande lik en dröm. Genom honom upptäckte jag en ny kontinent inom mig själv.
Häpnad, förälskelse, lyckoberusning, vemod, klenmod och lidande.

Naturligtvis var han en annans.
Men orden var mina och nu kunde jag plötsligt säga allt. Fast lämpligen inte direkt till honom.

Jag skrev. Skrev och skrev. Och till honom: massor. Textmassor. På och mellan raderna (vilket sedan ledde till ångestfull ånger).
Då han var min mest ivrigt påhejande läsare, blev skrivandet bättre än någonsin. Nästan som om jag dittills inte skrivit. Bara försökt.

När jag hade skam nog i kroppen att låta bli att skriva till honom eller inte hade några skrivuppgifter att utföra, skrev jag fingerade samtal. Samtal som till viss del borde ägt rum oss emellan och en del som absolut inte borde det.

Medan hela mitt väsen var uppfyllt av ord, känslor och tankar, hotade ordproduktionen att spränga datorns hårddisk. Datorn osade. Floppydiskarna gick kyligt tomma in och matades varmt fullklottrade ut. Högen av papperskopior växte. Jag räknade vid en tidpunkt till 296 sidor. Och ännu var det långt till slutet. Materialet bara växte - såväl inom som utom mig.
Jag blev utom mig.

Jag närde förhoppningar om att förälskelsen skulle tyna, förnuftet återställas och alla känslor lugna sig. Att vanvettet skulle gå över.
Ack, hur orealistiskt.
Gå över? Det gick bara över i olika faser.
Fasor.

Och jag kunde inte sluta skriva. Hade blivit beroende. Ramlat in i ett missbruk; ordmissbruket.
Det tunga beroendet tvingade till slut fram avgiftningsförsök. Jag flydde den geografiska närheten till missbrukargänget och langaren. Han skulle inte längre kunna langa inspiration och jag skulle lugna ned mig.
Var tanken.

Nedlugnad blev jag. Bland karga fjällmarker och med den kylande vinden som enda sällskap. Periodvist lugn. Dessemellan ett frenetiskt skrivande.
Hade jag blivit periodare?
Borde jag uppsöka motsvarigheten till AA; AOM (Anonyma OrdMissbrukare)?
Fader vår, ingenstans ser jag din hjälpande hand, mässade jag rakt in i beckmörkret utanför frostiga fönster. Ej heller såg jag tillstymmelse till något AOM. Varken utanför stugfönstret eller innanför glasfönstret på monitorn.

Vad jag däremot fann, var en skrivkurs per avstånd och över distans. Man skulle jobba med ett projekt, motta medskribenters åsikter och delge dem sina. Per Internet, hette kursledaren och jag tänkte: Detta är kanske vad jag skall ta mig till. Istället för AOM.

I rent rasande fart nedtecknade jag och avsände ett (kortfattat) mail till langaren, med förfrågan om det var OK att använda honom som referensperson. För det behövdes referensperson(er) att bifoga anmälan. Naturligtvis svarade han inte. För jag hade glömt skriva: OBS! DETTA ÄR INTE EN I RADEN AV KRYPTISKA KÄRLEKSFÖRKLARINGAR, på ämnesraden.
Stackars man. Han har säkert inte vågat öppna mailet. Ännu i denna dag.

I ännu högre grad av fartfyllt fläng (än författandet av mailet), slet jag ut ett kapitel av mitt refuserade storverk, skrev ut lämpliga (?) delar av mitt CV och tryckte in alltihop i ett kuvert. Smackade dit ett par frimärken och kilade iväg till brevlådan.

Nu är det alltså vuxenutbildning som gäller igen. Måtte det verkligen försigå på avstånd och inte innehålla vådliga möten med karlfolk förvillande lika drömmar. För en sak är säker: inför utbildningens mer lekamliga inslag går intet kvinns säkert.