Jag vaknar och det luktar scones. Du säger att du älskar mig.

Jag förstår inte varför. Hur kan du älska en sån som mig? Varför talar du osanningar? Jag skakar på huvudet och tittar ner på mina fötter. Naglarna behöver klippas igen. Ständigt denna skötsel. Om man ändå kunde bli en vildvuxen trädgård. Tankarna vandrar och jag kommer på att jag inte sagt något på flera minuter.

Jag älskar dig med, tvingar jag fram. Du sätter på en knastrig LP från förra seklet. Det doftar te. Du säger att det finns te om jag vill ha - med honung. Tiden går oändligt långsamt.

Vi äter scones och dricker te på balkongen - i solskenet. Det är nästan tjugo grader fastän det är förmiddag. Du är fullständigt närvarande, ler med hela kroppen och säger att det här kommer bli en underbar dag.

Jag förstår hur jag mår men jag förstår inte varför. Ditt hår doftar blommor och din hud doftar du. Din röst är som silke och dina ögon som stjärnor. Jag borde vara lycklig men jag känner mig tom inombords. Livlös. En grå intighet bredvid en supernova.

På stan är det fullt av människor. De myllrar omkring i en gigantisk myrstack. Alla undviker elegant varandra men ingen är medveten om något annat än sig själv och sitt ärende. Det är som att stå still i en korsning och aldrig bli överkörd. Jag vill hem och gömma mig under ett täcke.

Vi kysser varandra utanför NK efter att ha köpt var sin latte. Jag säger att jag älskar dig.