Jag bor i en stad
där man kan sälja sig själv
till kollektivtrafiken
och ändå få springa
bredvid mellan de värsta
hållplatserna


I min stad är jag en pojke
som inte kan något annat
än kasta grus i ögonen
på de som skulle våga
vara bätre än mig själv
som skulle våga bryta
itu allt i ätbara smådelar


I pojken är livet en formel
av tvivelaktigt stöldgods
och immiterad mänsklighet
och naiva illusioner om
talanger och drömmar
formade som motbjudande
iprenpiller och
svenssonprogram och
nakenchocker på löpsedlar
(som valaffisher)


Jag bor i en stad
där du kan försöka bli fri,
försöka hoppa av
och alltid finna dig själv
springande bredvid bussen
på de värsta hållplatserna
till slut ändå.