När jag äntligen når horisonten
låter jag mig fotograferas grensle
På ena sidan fotfäste
på den andra världens slut,
som sista ackordet
i en Wagneropera

Om jag böjer mig ner
kan jag se lerans skiftningar
och vattendroppar
irra i viktlösheten

Här finns inga odjur
Bara planeternas ensamma skivor,
utkastade av
en atletisk gud

Vinden suckar
inte inför evigheten
utan av all längtan som här projicerats
av alla drömmar som färdats hit
men inte längre
Dessa ständiga ekon av obesvarade rop
gör oss sömnlösa

Redan nästa dag ger vi oss av
nedslagna och utvakade
som Napoleon när han inledde
återtåget från Moskva
Inte en enda gång
vände han sig om