det är på vägen hem
mellan din port och min
i förnattens påtagliga
bris och klart mörker
jag inser hur allt är

hur namnlöst fint
kvällar är och hur fint
det är med minnen
och jag fylls med nostalgi
över gammalt och nu
och jag förstår inte
varför du inte är med
och delar minnena
vi gör till presens,
eller här och nu

varje gång jag staplar
ut från din port
stannar mina steg upp
i beundrande harmoni
av en nersläckt fontän
och hängande träd
och dovt gult ljus
som framkallar minnesbilder
av röda löv och handhållande
och pill i nacken
till melodiös musik

vi hade fler ord då

för nytillkomna känslor
värmande famnar
i kallt höstmörker
och mjuka läppar
att smakar för första
och hundrade gången
jag antecknade allt
och ibland lite än
för jag vill inte förlora dig
till enbart minnens värld
jag vill minnas precis
hur underbar vår tid var
jag vill uppskatta den
som jag gör med den nu
ja hela den här resan
har varit en nöjesfärd
och jag frossar i foton
dikter och meddelanden
och grämer mig över förlorade
ord eller upptagningar
jag glömt eller slarvat bort
jag vill ju bevara oss
i en bubbla
den vi skapat
och ständigt blåser liv i

du är för underbar
för att tas för given
och glömma bort
just hur underbar du var
innan du blev
och är konstant

det är på vägen hem
mellan din port och min
i förnattens påtagliga
bris och klart mörker
jag älskar som mest
vad vi var
och vad vi blivit