Illusionisten knyter upp alla knutar med en knyck.

Han säger: "Titta nu noga här." Tar ringarna, var och en

för sig.

För dem en och en samman, och i en rörelse hänger

de samman i den starkaste kedja.

Snöret: "Ja, ta en titt på det här snöret. Jag behöver

det inte." Han virar upp det runt ena handens fingrar,

och klipper av längs med pekfingret. "Se här, nu tar

jag detta, det är bara skräp nu, inte sant?"

Han tar repstumparna och stoppar dem i en blank

röd tygpåse. Han stänger igen påsens öppning

med ett dragsnöre.

"Nu ska vi se." Säger han och skakar påsen. "Nu

ska vi se om vi kan få ut något användbart av

detta."

Han öppnar den röda påsen och drar upp ett helt

snöre, med knutar hårda som berget.

Nu tar han och håller upp snöret framför oss. Pekar

och ser granskande ömsom på det och på oss.

"Det var väl inte så här jag hade tänkt mig precis."

Säger han och slår med snöret i luften. "Händer det

något? Nej."

En gång till. "Nej."

Han tar tag om båda ändar och ser finurligt på snöret

och sen tillbaka på oss. Han rycker till med en knyck

och ler samtidigt som vi ser knutarna har försvunnit.

"Nu. Gick det."

"Nå, vad tycker ni..?"

Vi applåderar.

"Tack mina damer. Tack mina herrar."

Illusionisten slår ut sina armar och bugar. Med en

vänligt men igen så finurligt smil, möter han

allas våra blickar och bländad av strålkastarens ljus,

ingens.