Men ojdå, kära nå´n. Är det redan nästan augusti, nästan höst, nästan vinter och snöslask upp till knäna?
Du milde Sankt, så tiden går. Är de yngsta barnen redan nästan vuxna, nästan sambos, nästan föräldrar, nästan medelålders och på väg till min egen begravning?

Vad brur jag min om det däringa fångandet av dagen? Med vad skall den förresten fångas? (Om man nu får vara så novisiskt frågvis?)
Nä, tacka vet jag att hasta händelserna i förväg. Så man är beredd, menar jag. För tänk om man blir överraskad. Vore ju inte så kul. Till exempel bli överraskad av någon skönhetsupplevelse i Guds fria natur och börja stortjuta. Nä, så´nt är inte för mig. Jag läser det hellre i en bok eller ser det på film. Blir mer verkligt då, på något sätt, och mer liksom njutbart.

När jag var liten höll jag alltid på att fånga stunden och dagen. Maskar, daggdroppar, myror, grodor, pinnar, stenar, blommor, fjärilar, smultron. Spindelväv i det tunna motljuset av morgonsnåla solstrimmor, stillheten vid sjön då det nappade bra i duggregnet, kärleksgesten i att en liten smutssvettig näve överräcker årets första Tussilago.
Barnsligt.
Nu är man inte längre ung och har fattat galoppen. Leva i nuet är bara för barn och folk som köper och säljer valutor, eller aktier? Så´nt vet en annan ingenting om. Nä. En annan skiter väl i nuet. Allt var ändå bättre förr. Nuet är alldeles för dyrt, för stimmigt och stökigt, för stressigt och elektrifierat och elektroniserat.
Jag betackar mig.