Hennes blick mötte min, fastnade djup ner i min själ. Jag kunde inte slita den ur hennes grepp, ville inte heller. I hennes ögon syntes hela världens visdom, en visdom hon delat med mig under hela min uppväxt.

Nu låg hon där, blek och liten som en porslinsdocka. Hon såg så skör ut så jag kände nästan rädsla inför att röra vid henne. Rädd att göra henne illa.
Hennes ord hade tystnat för länge sedan, men hennes kroppsspråk hade stannat kvar länge. Den ömma handen hade fortsatt att stryka min kind.

Nu var det jag som strök hennes, i tre dagar hade hon legat på samma sätt.
Orörlig med andetag som knappt gick att förnimma. Men hon var närvarande, i ögonen. Där såg jag fortfarande den starka, varma och kärleksfulla kvinna som väglett mig så många gånger med sin lugnande stämma.
Känslan var bitterljuv, vi var så innerligt nära då. Jag låg bredvid henne i sjukhussängen, strök hennes kind, baddade hennes läppar och viskade lugnande ord i hennes öra.

Nu var det jag som var hennes trygghet, nu fick jag ge tillbaka all den kärleksfulla omtanke hon gett så länge till mig. Hon behövde mig och jag fanns där för henne, så innerligt glad för att få finnas till i en av hennes livs viktigaste stund. Stunden hon skulle ta klivet ut, ut i det okända.

Hon var så trygg, hade alltid varit det. Hon visste vad hon trodde på och hon var trygg med sig själv. I hela sitt liv hade hon arbetat och ömmat om andra och gud så den kvinnan hade älskat, oss alla.
Hennes hjärta var enormt rymligt, hon älskade oss alla som sagt. Barn, barnbarn, barnbarnsbarn och fosterbarn. Hennes hjärta var öppet för de flesta, grannar, vänner och andra människor hon mötte. Vänlighet är något man har gott om , fick jag veta.

Hon lämnade ett viktigt arv till mig, den fantastiska kvinnan, det viktigaste som finns!
"Hela livet handlar om kärlek mitt lilla hjärta", sa hon. "Glöm aldrig det!"
Hon visade mig att det var så sant, under hela sitt liv. Jag är så tacksam att just jag fick vara hennes älskade barnbarn, hela min barndom hos mormor har ett rosa skimmer av kärlek runt sig. Så önskar jag att alla barn skulle få ha det.

Hon somnade i min famn, precis som på film. Det var det innerligaste jag någonsin varit med om och oerhört värdefullt. Aldrig vill jag vara utan den sista upplevelsen med min underbara mormor, aldrig.
Jag fick visa henne att jag förstått, att som hon levt i kärlek, så vill jag också leva mitt liv.

Det är mitt viktigaste mål här i livet, att ge kärlek. Visa förståelse, acceptans, glädje och ömhet. Jag vet att det är det enda som kommer visa sig betydelsefullt när jag är redo för min sista resa.

Jag ska lämna över det underbara arvet till de som kommer i min väg, ge kärlek och öppna ditt hjärta.

Med kärlek mormor, mitt ljus i livet och döden, sov gott...