jag sprang längs avenyn med min genomblöta marinblåa kappa och leriga tygskor
och jag kunde inte blunda för dina manliga gångstil mot stationen från perspektivet jag hade den kvällen
dropparna blev bara större och större
och
jag hatar det faktum att det bildas blackouter i min hjärna så fort något som känns mycket resulterar inuti mig
för nu kommer jag bara ihåg delar av detaljer och det vrider mitt hjärta
men jag har drömt om filmscenarion och det här trodde jag aldrig
efter alla bilder var du bara en och åttiofem men så mycket större i verkligheten
och allt detta i spöregn i dina armar
jag ältar det ständiga att alltid uppskatta ögonblick när det är försent
men din kyss var det enda jag uppskattade på rätt sätt vid rätt tidpunkt på länge
det regnade igenom hela mig
och du gjorde mig genomvåt