Chimpanserna och deras kusiner slängde och hängde i trädtopparna en åtta våningar upp, precis framför honom. Han väntade bara på att Tarzan skulle joddla från någon grendjävel också. Då hade idyllen varit fullständig.

Han lutade sig mot väggen till ekonomibyggnaden, på vars baksida han satt, långt ifrån alla vuxnas ögon. Långt ifrån överhuvudtaget alla andra också. Greenfields var mer eller tomt på folk. Alla jobbade. Hans nyblivna klasskamrater fanns 16 miles av dammig lateritväg bort. I Yekepa. Där de egentligen skulle bott, enligt alla löften som sedan, de också, tagits tillbaka. Solen stod tre grader över zenit. Här på baksidan fanns lite skugga. Som han satt sig i. Men han undgick inte värmen. Inte fukten. Svetten rann som ett vattenfall längs hans panna.

Han hade fyllt femton bara tre månader tidigare. Och nu satt han där. Utkastad mitt i den västafrikanska djungelns torrperiod, fortfarande rädd som fan över var han skulle sätta fötterna så han inte trampade på en casavaorm, de djävla bestarna med huvuden som desserttallrikar och kroppar som ett Bosse Larsson-lår även om de inte blev längre än en och en halv meter. Han hade fått alla historier om dem till livs de första veckorna. Precis som dem om mamborna, spindlarna, skalbaggarna, steklarna, det sjuka vattnet och de lömska maskarna som högg en i fotsulorna. Därför hade han skorna på.

Och nu satt han där. Som på trots och stirrade på det oöppnade Marlboropaketet han köpt i Camp four dagen innan, under sitt första besök där med nyfunna polarna Lappen och Ingmar. Där hade de tre vita ljushuvena gått runt bland bara svarta mänskor och sett ut som några överlägsna fucking turister mitt i skiten, hororna, barnaögonen och alla shops.

25 cent paketet var lockelsen. Han hade köpt ett. Och nu satt han där efter att beslutsamt ha letat upp ett ställe där han skulle röka. Han skulle fanimej röka, om inte annat så bara på trots för att faderskapet hade tagit ytterligare ett steg på sin karriärstege utan att fråga honom. Han var så oerhört trött på att behöva flytta. Men flyttad hade han blivit. Så nu satt han där.

Tog bort plasten runt paketet. Fällde med visst besvär upp locket. Tog bort folien. Lossade en cigarett med tänderna och slöt läpparna om den. Tände den med bensintändaren han snott i faderskapets barskåp inför den oroliga moderns ögon som hela tiden tjatat om vart han skulle ta vägen.

Drog in röken och kände nybörjarrökarens speciella yrsel. Det smakade egentligen fan. Men Lappen och Ingmar hade blivit impade av att han kunde dra halsbloss när de några dagar tidigare stått ute i den där djävla bushen och mer impade skulle de bli.

En och en halv cig senare poppade fadersskapets anlete ut genom fönstret ovanför honom. Hans röst skar rakt igenom luftkonditioneringens väsande: "Vafan, sitter du där och röker!? Stanna där!"

Satan, smart ställe att sitta på. Precis under farsans fönster. Smart du, sade han till sig själv och väntade på domedagen. Han visste att helvetet skulle bryta loss. Att gå emot faderskapet var som att visa profetbilder i en moské. No mercy. Likväl behöll han greppet om cigaretten. Och väntade.

Det kom ingen. Ingen alls.

Halv fem gick han hem. Det var tvunget. Solen ramlade ner från himlen på mindre än en timme och sedan var det kolmörkt. Så han gick hem. Med två paket cig kvar i paketet. Yr i skallen gav han fan i alla ormar och stegade tvärs genom det knähöga gräset. Rakt hem till modern som lärde husboyen att steka potatis. Gömde paketet i ett rullbandomslag.

Han hade börjat röka. Han hade ta mej fan börjat röka. Han log när han öppnade matteböckerna för att ta sig an en av dagens tre läxor. Sedan skulle han skriva brev hem.

Året var 1963. Det var torsdagen den 12 september. Han hade gjort sin första revolt.