Där är ljummen vårsol och en fluga kryper över mitt knä. Varför gör hon så frågar du. Hon vet inte bättre. Är du ledsen? Flugan hinner inte fladdra med vingarna innan den blir platt under din hand. Aj, ja. Du ler ett sånt där snett leende. Skrattar hårt. Nej, det är du inte. Du blir inte ledsen. Vi är likadana du och jag. Du pekar med en av dina korta fingrar in i salen. Ögonen är två små vattendroppar. Hur då menar du? Du vet vad jag menar. Du har alltid vetat. De kommer inte att komma någonstans, inga av dem. Finns någon hyfsad, som nästan kan men ingen kan som du. Du är bättre än mig svarar jag. Ett nytt skratt. Högre denna gången. Nej. Du skriver konst, jag är bara konstig. Jag sitter tyst och tänker att det är nog tvärt om. Det är maj och snart är allt slut. Vad tänker du på frågar du. Hur konstig du är. Hand i handske säger du rycker loss ett grässtrå och ritar mönster i sanden.