Vi satte oss ned. I korsningen, mörkret och kylan hade skuggat oss tillräckligt länge nu. Av orden: ”Lyssna, bestäm,
kom igen!”;
blev jag ärligt talat, alldeles sådär vimmelkantig som jag hade läst om och våndats över att bli. Ett ord var överblivet. Tystnaden hade synat och höll det hårt nedtryckt.
Som någon dragit skynket av, och synliggjort
vad ett liv kreerat.
Där stod vi, på utställningen.