Ljuset försvinner i de många tårarna och jag ligger under ytan av livet. Minnena maler i huvudet och allt jag vill göra är att gå i ide. Jag försöker se dagen o fånga den, jävla carpe diem.
Kroppen är paralyserad och jag kommer inte ur min puppa.
Minuterna blir timmar o timmar till dagar. Kroppen är tung, jag kan inte äta,inte andas.
Jag är fastkedjad, bortdomnad, instängd i mitt mörker.
Telefonens hiskeliga ångestfyllda signal gör sig till känna, det är mamma, jag vill svara få tröst, men armen följer inte med i tanken, Lilla mamma jag vill vaggas i din famn som ett litet barn. Men jag svarar inte när det ringer de första gångerna och sedan tappar jag räkningen.

Jag skiter i allt, vill bara sova. Vill komma bort. Vara för mig själv, skäms över det som blivit jag .
Varför skrattar inte flickan längre?