En kvinna i tunnelbanan är mycket upprörd på sina skor
Hon skäller och bråkar, tar av dem och på dem igen
Undrar om hon skulle bli arg på mina skor om jag sätter mig bredvid?

Jag och min son haltar framåt och utstöter passande zombieljud - yarp, mööh
klockan är nio, det är bäcksvart ute och alla vet ju hur det är under dylika förhållanden, zombies överallt. Det bästa är att försöka smälta in. Yarp! säger sonen till en förklädd zombie som går in i en port.

Morgonen ligger surt och blänger på mig men jag vägrar att inse allvaret.

Ibland blir det inte mer än så, inte bättre eller sämre. Några rader. Tankar som överraskar. Orkar man bygga vidare, finns det någon mening? Lägger det ifrån mig ett tag och tänker på saken.