...Grillningskonstens okrönte mästare, har jag bott granne med på min semester. Ett stycke lönnfett göteborgare, vars whiskey hesa röst starkt påminner om fiskmåsars bräkande brölanden. Men ser för övrigt ut, som en rekorderlig och genuin pingvin ( fast utan frack ) i sina bästa år. Fast hans kropp, säger någonting helt annat.

En sorts antihjälte i för trånga bermudas, och en skrynklig skränig hawaiiskjorta som kan få ett modelejon att baxna av skräck. Men han grillar manfast, i alla ( o ) tänkbara väder konstellationer. Oavsett vad folk runt omkring han, tycker och tänker. Så skiter han i det. Och kör sitt eget race, som han är bäst på.

Funkade det i krig, så funkar det banne mig nu, tycks våran favoritgöteborgare säga. Fast han inte visar det utåt. Som hellre slänger på ett flottigt monster till T-ben stek, än sitter och finkonverserar ihop med en smarrig sallad. Men han verkar ändå vara glad som en kaxig glada, fast han inte visar något utåt.

Och tycks ändå le åt regnets urkraft, där han står fastgjuten under sitt blåvita paraply. Ingenting tycks vara svårt för våran favvo göteborgare, fast han visar ingenting av det. Han trollar fram ett resultat ur sin väl använda sommargrill. Men hans familj ler inte länge, men äter ändå med stor respekt. Oavsett om han har brännt sönder delikatessen eller inte.

Ingenting verkar hellre heligt för våran man från götet, och tar ytterligare en kocköl för att stabilisera sin förlorade heder. Men allt verkar ändå sitta som en smäck på kolan till slut...