Mitt inre ”poetiska” jag
vrider sig och
krampaktigt försöker
ta ut foten ur graven.

Mitt sinne för
Ord
har dött för några år sen.
Jag saknar den Känslan som alltid var en trogen vän.

Nu gör den krokben för mig
och skrattar i mitt öra.

Fan ta dig, förrädiska Känsla.
(Glöm att jag köper dig en kaffe på fredag).