I nattens kyla hör jag en viskning. En viskning som smeker så ömt.
En viskning som gjort mig till en nattens vålnad. Fastgjuten i ett förflutet. Månens närvaro speglar sig i det tjocka vintertäcket. Varje natt väntar jag. Mörkret ger mig ingen ro, ty mina tårar kan inte sluta trilla av saknad.
Mitt hjärtas klagande sång skär sig fram i mörkrets tystnad.
Den skrämmer de människofolk som vågat sig närma den, dräpt dem som hört dess vers.

Så till sist, en änglarnas natt, trädde du fram ur trädens skuggor. Min själ var mer död än levande. Hoppet hade övergett mig för länge sedan. Kvar stod jag där. Du log. Med en lätt beröring skänkte du min kropp åter värme. Med en blick in i djupet av mina ögon skänkte du ljuset jag behövde för att finna min väg tillbaka. Slutligen slöt du dina varma läppar mot mina och gav mig en kyss. Åter gav du mig liv.