Genom livet kan släpas en betungande säck som aldrig tycks helt kunna knytas ihop och slutgiltigt förseglas.
Samma sorts säck bar min far. Han bestämde sig slutligen för att ge upp försöken att knyta ihop. Efter ett lika fruktlöst som långvarigt trasslande med lösa ändar, lämnade han över alltihop till mig. Säck och härva. Fadersarvet.
Inte så mycket värt, kan de flesta tycka. Men för mig är det just det: värt. Kanske desto mer eftersom det bara var mellan far och mig.
När far gått dit jag inte kan följa, stod jag kvar med säck och snörhärva. Jag såg inte glad ut. Och var gång mina sinnen griper efter någonting ur säcken ser jag ännu mindra glad ut. Säckens innehåll; föremål, dofter, ljud, ord, tankar, är många gånger överväldigande.

När jag var sexton år avgav jag ett löfte inför min far. Det var under ett av våra ständigt återkommande gräl på det ständigt återkommande temat: Hur och vad man bör bli.
Uppeldad av min fars oresonlighet och hans tjatiga; "När skall du bli vuxen?", utbrast jag: "Om du med vuxen menar att bli lik dig, lovar jag att aldrig bli vuxen."
Kanske varken speciellt snällt eller respektfullt sagt till far. Men det var sant uppriktigt menat och löftet har jag försökt hålla, även om det i vissa situationer har tett sig svårt. Någorlunda har det gått och jag är fortfarande rätt olik far.
Trots allt: På det stora hela var far länge förtjust och stolt över sin egensinniga (och enda) dotter. Visserligen retade det honom att jag hade andra åsikter och dessutom hade fräckheten att uttala dem. Det retade honom att jag hellre tänkte själv än använde hans huvud och han var verkligen konstant arg på att jag inte använde det vett jag fått. Jag vet inte om han till slut insåg att att det är just vad jag alltid försöker göra.


Lastad med vad?

Jag blir nog aldrig en snäll stoiker, även om jag gillar följande tänkvärda ord av Epiktetos: "Därför må vi, när vi råkar ut för förhinder, förskräckelse eller sorg, inte anklaga någon annan utan endast oss själva, det vill säga våra föreställningar."
Wayne W. Dyer, psykolog och författare, skrev bland annat Älska dina barn också. Av boken framgår att man kan lära sig ta ansvar och även lära sig bemästra sina reaktioner. En människa kan låta sig bli ett offer för personer och situationer, eller ta eget ansvar och välja att inte bli ett. Vi kan välja hur vi låter oss behandlas, hur vi handlar och behandlar.
Givetvis tar det tid att lära sig, och har ens föräldrar alltid strävat i motsatt riktning, kan det ta väldigt lång tid. Men har man inte givit upp eller blivit galen på vägen, kan man en dag komma att känna sig utvecklad till en ansvarsfull och hel människa. En människa med vilja att handla. Eller inte handla, vilket -enligt Harald Ofstad- också är ett val och en handling.
Min far trodde att hela livets stora hemlighet låg och väntade på några boksidor. Han hyllade, envist och ensidigt, den sorts förnuft som kan vägas och mätas, definieras och avgränsas. Etikett-älskeri var hans stora hobby. De rätta etiketterna var det värdefulla, inte själva innehållet i det etiketterade. Människor med erkända etiketter skulle beundras. Spelade ingen roll om man ansåg dem vara fullkomliga dumskallar som aldrig förmår/förmått inse ens det mest elementära. Beundras skulle de.
Enligt min uppfattning är det elementärt att någonting utanför etiketternas förlovade rike; i det fria, kan vara precis lika vackert och värdefullt som någonting målat eller komponerat av en mästare. Fast detet ute i det fria går förståss inte lika behändigt att omsätta i pengar och ses därför som mindre värdefullt. Ord som uttalas i det fria är, enligt samma resonemang, inte lika värdefulla som de som blivit inbundna i böcker.


Några starka snören att knyta med

Dostojevskij skrev i Anteckningar från källarhålet: "Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor ändå är människor och inte pianotangenter, på vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växande hotet att få dem under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja ..."
Min far spelade piano och hans uppfostringstaktik gick i samma nedslående stil; man får den musik man vill skall ljuda, bara man trycker ned rätt tangenter. Även om han gärna läste Dostojevskij (som ju hade rätt etikett) märkte jag aldrig att det ökade hans förståelse för någonting som helst.
Kierkegaard sade att: "Det stora är inte att vara det ena eller det andra, utan att vara sig själv. Och det förmår varenda människa som vill det."
Tror far missade den sidan, trots allt sitt studerande av Kierkegaard.
Kanske Lin Yutangs tankar aldrig nådde far, trots att den kinesiske filosofen blev synnerligen känd och faktiskt levde under 1900-talet. Förmodligen var den kinesiska visdomen alldeles för vis och alldeles för litet västerländsk för far. I alla fall, Lin Yuntang menade att mänsklig värdighet måste förbindas med vagabonden som idé och inte med idén om den disciplinerade och numrerade soldaten. Endast vagabondens mentalitet kan hindra oss från att försvinna ut i ett numrerat masshav av lydiga kulier. Vagabonden har fyra karaktärsegenskaper:
1. Lekfullt nyfiken, källan till självtilliten.
2. Förmågan att drömma -och att idealisera- och sinnet för humor för att korrigera drömmarna -och hålla idealismen i schack.
1 och 2 underlättar för att se förutsättningslöst och är vägen till
3. Självkännedom.
4. En viss egensinnighet och oberäknelighet.


Knyt, knyt, går aldrig upp igen (?)

Min arme fader var en snäll och god människa. Om man såg väldigt djupt in i hans innersta inre och letade nog energiskt efter goda egenskaper. Han kom bara aldrig så långt som till Sartre. Inte för att det hade hjälpt en person med så dåligt utvecklad läsförståelse som fars, men ändå ... Förresten var han inte så bra på att uttrycka sig heller. Man var alltid tvungen att dechiffrera, använda all upptänklig tolkningsutrustning och anstränga sin välvilja.
Far skulle i mitt ställe naturligtvis sett till att tillskansa sig alla utmärkelser som varit möjliga, etiketterat sig både på fram- och baksidan och glatt stigit ut i livet. Sedan skulle han gått långt. Vart han nu skulle gått, om han varit i mitt ställe. Inte skulle han råkat fullkomligt vilse i levande livets snårskog. Som jag.
Min far var på sitt sätt mycket givande. Oh, så han gav. Till exempel rika tillfällen till att dechiffrera och ha överseende. Framför allt gav han många åskådliggörande exempel på hur han trots sin vilja att uppnå väldigt mycket, inte uppnådde någonting speciellt nämnvärt.
Man skulle kunna påstå att min far, genom att överräcka säcken och den tilltrasslade härvan av lösa ändar, gav allt han rimligtvis kunde ge mig.

Jag har insett möjligheterna till att försegla den där säcken. Men skulle det vara meningsfullt? Som öppen är den värdefull och att behålla den öppen skulle kunna vara ett sätt att förvalta arvet väl.