Den dagen blev allt fel.
Flugorna som cirklade
över de halvruttna bananerna
dog i flykten
och krossades mot
de bruna, matta skalen.

Den nakna glödlampan
över den ensamma pinnstolen,
där han var placerad,
spred ett kallt dött sken
i det grå rummet,
som var helt utan fönster
men hade en dörr i fläckig gul metall
och med väggar, tak och golv
av skrovlig betong.

Var det bara som han inbillade sig?

Flugornas kroppar
blev med ens åter  hela.
De drogs upp till och levde 
i den ursprungliga svärmen,
svävade  småsurrande
över de nu gula och fräscha bananerna.

Lampan i taken tändes och släcktes
i en allt snabbare puls.
Repen runt hans kropp
löstes upp.

Så var han klar.

Han reste sig upp
och gick bort till fatet med bananerna.
Han skalade en av dem
och satte tänderna i
det frestande fruktköttet.

Den dagen hade allt
till slut blivit helt rätt.
Det krävdes bara
en reverserande kataklysm.

Bananerna såg han som en belöning.