Ett litet stycke
från stenklintens kant
mot Kalmarsund
vandrade jag den dagen
över alvarets flacka
soltorkade
betesmark
med långsamma steg
liksom dröjande i nuet.

Min blick vilade
i havets möte
med en ljusblå
molnfri
himmel
på milslångt
avstånd
längst ut
i synranden.

Svagt ljöd
måsars skrik
i fjärran.
De låga buskagen
vajade mjukt
med jämn rytm
i havsbrisen
som bar på
en lätt saltdoft.

Luften dallrade
av värme
fast vinden skänkte
samtidigt svalka
åt min solheta hud.

Ett stilla lugn
vann sakta insteg
i mitt sedan länge
betryckta sinne.

Och för en stund
stannade allt --
precis allt.