går ej längre på stjärnbeströdd stig

vandrar längs törnrosestig

taggarna kan inte längre skada mig

huden under tjock och härdig

slut med tramsa, slut med flamsa

slut med vara snäll och mesig

är inte längre snälla flicka

hugger snabbt som kobran

livet gett mig styrka

uthärda smärta och hat

människors förakt

kallat mig liten och svag

de visste inte

vad jag inom mig bar

en tro så stark och vis

de kunde mig ej bryta ner

min kärlek till livet var bräcklig

skör till kropp och själ jag var

men något inom mig stod emot

jag reste mig stolt upp

ni kan inte längre såra mig

era spydigheter faller platt till marken

ser ni inte era fula anleten

då har ni blivit blinda

jag går min egen väg

ni kan inte längre styra mig

stolt jag knycker på nacken

fri jag vandrar ut i världen