På 1960-talet, Annelies föräldrar

”Titta.”

”Nej. Jag vill inte se. Det kan inte vara normalt.”

”Jag vet inte.”

”Kan det vara normalt?”

”Jag vet faktiskt inte.”

Annelie

Du tror att du vet allt om mig men det finns saker som du aldrig kommer att få veta.

Barnet ligger i sin korg, viftar med sina fingrar, leker med en solkatt. Mamman stannar kvar. Min mamma kommer att berätta för mig att när jag var nästan nyfödd tänkte hon ta korgen och packa en väska och lämna min pappa för alltid. Om orsaken kommer jag aldrig få veta någonting.

Barnet växer upp, det finns något i underlivet som inte ska vara där. Mamma, vad är det? Som små svullna svampar. En slags runda bölder. Som inte ska vara där. Mamma beställer en tid till doktorn. Säger: det är säkert inget farligt. Säkert något ofarligt. Men det känns så underligt. Det borde definitivt inte vara där. Doktorn tittar, säger: det är inget farligt alls, en liten infektion i ett hudspricka, smörj med salva, kommer att gå över, kommer att läka ut. Det stämmer, bölderna försvinner, kommer aldrig mer igen.

Mamma är lättad. Mamma är alldeles otroligt, fantastiskt överväldigande lättad. Vad hade hon trott? Vad trodde hon att det var som växte i mitt underliv? Att något börjat växa. Något som små flickor inte bör ha. Något som flickor inte har. Något som kvinnor inte har. Att flickan inte, att jag inte. Varför trodde hon?

Flickan blir äldre. Mamma säger till mormor: titta! Till mig: visa mormor. Mamma drar ner trosan en liten bit så att mormor kan se med sina egna ögon. Flickan börjar bli kvinna. Jag vill inte. Bli förevisad, betittad, visa upp mig. Som om det måste bevisas, som om det fanns tvivel.

Jag ville verkligen inte vara där.