Pappersbitar så utspridda,
sökandes,
igen,
men,
det skiter vi i,

i snön,
i snön är jag fri.

Husen viskar,
jag skrattar,
men inte när du gråter.

Jag ljuger inte längre,
men,
det är inte ofta någon tror mig.

Handleder hotar,
du får inte mina ögon igen.

Jag får för mig att jag lever död,
som om jag vore ensammast i världen,
så tom,
efter osynliga käftsmällar försöker jag förstå,
jag inbillar mig, som så många gånger, förut,
igen.

Det klagas över vitaflingor,
men aldrig i munnen på mig,

blommor, grönskande knoppar, fågelkvitter, solstrålar,
livshotande,
aldrig för er,
alltid för mig.