En ljus sommarkväll
slog det mig
att alla de här ordlekarna:
vackra, lekfulla, otäcka, speciella
inte var något alls
förutom yta

och att under denna yta
gapade en avgrund
en förfärlig tyst rymd
grym och meningslös

och hur alla de talangfulla
orden än försökte
kunde de inte göra det minsta
åt den outhärdliga kontaktlösheten
i den tysta avgrunden

och jag fick för mig
att om jag träffade barden
med hår som svinto
så skulle han utbrista:
äntligen en som helt och fullt
har förstått mig

han förstår att jag visar
att ord inte hjälper
men att vi ändå måste
tro det