En patetisk hopplöshet drog mig hårt i håret,
pressade fingrar in i mina ögon, gjorde mig blind
tryckte ner händerna i halsen på mig,
kvävde mitt hopp,
knäade mig i magen, slog sönder mina ben.

En patetisk hopplöshet försökte döda hela min kropp,
han stal hela min självkänsla, min livslängtan och mitt hopp,
tryckte in min solar plexus,
spottade mig i ansiktet om och om igen,
han gömde min identitet, stal hela mitt hem.

En patetisk hopplöshet slog mig med knutna händer över hela min kropp,
han spräckte mina läppar, kvävde mina rop på hjälp,
förvirrad som en lammunge i en varggrop kröp jag runt,
våld och kränkningar var min dagliga kost,
morgon, middag, kväll,

mina saker stals, i ett fängelse jag inte kunde se själv,
ägde jag inte ens mina egna tankar.

Där guld blir till rost,
slog en patetisk hopplöshet sönder hela mig,
mitt liv blev till splittror.

Tack Gode Gud,
att du lät det patetiska hopplöshetsmonstret försvinna,
Tack Gode Gud för att han aldrig kommer kunna skada mig igen.