Det var en gång en liten by
med hövligt folk i alla led
förutom en som var så stursk
att knappt en själ henne orkade med
Från gryningen till mörkan kväll
man hörde hennes röst så gäll
Den skröt om ditt, den skröt om datt
En sådan röst tigger inte om fred

Hon hette Marla Sockertopp
Sitt huvud höll hon ständigt högt
att dua henne gick ej an
det visste alla som en gång försökt
Då utbrast hon i ilsket rop:
Jag heter inte Du, din glop!
Så skrämde hon varenda karl
var chans till kärleken föreföll rökt

En dag blev Marla likväl kär
en äldre greve fick i brand
ett hjärta i en näsvis själ
och ett-tu-tre sågs de gå hand i hand
Strax innan våren över var
vid altaret gav hon sitt svar:
I nöd och lust tar jag dig nu
din status steg när vi knöt hymens band!

Vår unga Marla var nu fru
Hon pyntade sitt bo med glans
att aldrig såg man maken till
ett hem så uppfyllt av bjäfs någonstans
Från andra socknar reste man
att skåda denna prakt så grann
Man stod i kö som sträckte sig
på gatan ut, lik en ringlande svans

Och ryktet gick om detta hem!
Till Stockholm nådde det också
När kungen läste tidningen
bestämde han sig för att hälsa på
Han reste dit helt vardagsklädd
förväntade sig väl bli hädd
Och Marlas man belevad var
med värdig hållning och tinningar grå

När kungen mötte fruns person
han lyfte hatten från sin plats
och sade Du är duktig du,
här skiner lika som i ett palats!
Men Marlas tålamod förrann
Jag heter inte Du, minsann!
hon ropade, och kungens min
den häpnaste blev som någonsin satts

Först dagen efter insåg hon
sitt misstag, ångern blev då stor
För sent det var att åtra sig
ty nu blev känt via grannar som bror
att löjet sken på parets hus
för fint att godta kungligt krus
Från alla fick hon höra nu:
Du Marla, du om väl mycket dig tror!



13/7 2018