Jag vill inte ha ångest
Jag vill inte vara arg
Jag vill inte känna att jag har ansvar över det som inte är mitt.
Jag vill inte tappa människor nära mig.
Jag vill inte ge upp.
Jag vill inte men i vissa fall har man inga andra val.

Jag har ångest för kroppen säger att det är för mycket, kroppen säger fly det är fara i närheten, fly och hitta ro någonstans.

Jag är arg över att ångest påverkar mig, jag är arg över människor som inte ser sin egen del i det elände de har skapat för sig själv, jag är arg för att när det verkat som att människor tar sig mot det ljusa så faller de tillbaka i gamla mönster.

Jag känner att även om ingen ber mig så tar jag på mig deras känslor, deras problem, deras tungsinne för att jag vill vara en bra vän, för att jag vill finnas där om de behöver, för att jag vill vara duktig och ta hand om alla.

Jag är rädd att nu när jag säger ifrån att jag inte orkar, nu när jag säger att jag klarar inte att bära allt det här, att jag behöver mig själv så kommer jag tappa människorna antingen kommer de försvinna för att de inte tycker att jag bryr mig eller värsta fall har jag en känsla av att när jag säger ifrån kommer deras nedåt spiral bli värre och till slut kommer det ta slut.

Även om jag vet vad jag inte vill och att det är svårt att hålla fast vid så är det ännu svårare när man får dåligt samvete för att man inte gör något för någon.
Jag vet att hela världen inte står och faller med mig men det finns stunder där världen känns precis så.
Jag vet att det är inte mitt ansvar att se till att vuxna människor sköter sitt liv, men det är svårt att inte känna ett ansvar när det är så nära inpå.

Jag vill vara glad.

[och nej denna text har ingen bra början mitt eller slut den ville bara ut.]