Du fader Laurus bara växer upp ur marken allteftersom din eter följer ljusets skiftningar.
Samtidigt som de fördjupar ditt paradigm.
För att inte tala om att ditt anlete, fader växlar ditt utseende varje minut. Slutligen stabiliserar det sig till en garudas (fågelguds) fårade anlete.
Du har den kutymen att alltid uppträda med din fjäderdräkt i ständig ruggning mitt bland måsarna, som om du vore född sådan.
Och det är verkligen frågan om du inte kröp ut ofärdig ur ditt skal i tidernas begynnelse.
Du står i evig förbindelse med vindhavet. Det bär hit magiska företeelser från främmande land och du drar dem genom din elds och blånads obegripliga flöden till skillnad från verklighetens. Det sker alltid mitt i mörkret och under vågornas dån. Då föds alla dina nya tillblivelser.
Medan man hör de tidningsrubriker som en gång betytt mest för dig passas de i likhet med alla dina manifestationer in i strandens alla bakgrundsljud.
Du högläser själv i ett smärtsamt långsamt tempo vilket tvingar en till en förhöjd uppmärksamhet. Nattens kyla och din iskalla röst skapar en sömlös dramatikalisk iscensättning om en myt för envar.
Morgonen randas och snart faller ditt ansikte in i en flödande bubbla av solruset.
Framåt middagen skissar du strandens magiska flöden, som i sin tur för upp kosmiska, trolska världar, som för ett kort ögonblick frilöper ens ögon.
Samtidigt som din skapelsedans kommer frigörs ett högt skri kommet från ditt inre, ty det är ett svårt lidande att skapa värld. Så börjar en flöjt få din kropp att snurra varv efter varv så att stora sjok av element frigör sig, virvlar upp och bilda en avguda-stola om dig.
Din like, fader Laurus, finns inte någon annanstans.
På en sådan magisk plats som den här hakar varje episod in i varandra och varje bakgrund växer upp av sig själv. Längre bort vid skogsbrynet har en gran därmed blivit till en kontur för sig själv och en sky för en apelsinfärgad måne. Komfort existerar inte utan det är bara att sätta sig under gran och låta fjärran händelser passera förbi på de frostnupna fälten, om jag vill bli en del av fader Laurus eviga skiftesvärld.
Fader Laurus, som styr scenografin, ser till att omgivningen står kapprakt upp och bidrar till att jag känner av ett skälvande slag genom ryggraden bara jag försöker röra mig i landskapet. Men jag tröstar mig med att min historia börjar först när jag distanseras från detta scenario. Jag erinrar mig som hastigast en barndom i en sjaskig landsortsstad med linjära gator med isande vindar som en naturlig del av tillvaron.
Jag och vad som är kvar av det bakomvarande befinner oss numera i en urskog. Den verkar som en hallucinogen drog. Ju längre man vistas i den, blir varje ögonblick som en filmsekvens, där man har begränsad tid att agera. Jag förstår inte hur det går till för det bakomvarande har inte framträtt ännu men på något sätt tycks verkligheten falla samman till en. Vi är åter två själar som i likhet med fordom famlande försöker få en hållbar sanning om oss båda.
Nästa överraskning är en ren chock. Högt över tallarna vilar något ofullgånget, som påminner om flicka men ändå inte och framför mig i skogen fanns en jordhög som liknar om en grav. Men nu framträder det bakomvarande i form av en löpare för nu vet den att den har bundit mig till sin berättelse.
– Se henne ropar en röst plötsligt med en teatralisk fingertoppsfähig gest. Högt ovanför oss tänds åter den otydliga bilden av en flicka, som tycks uttrycka mycket mer än vad bildverkan kan erbjuda. Vad det bakomvarande lyckats få fram kallades för en verksamhetskuliss; men hur man skapar den är jag inte människa att förstå. Men allt väsentligt förklaras på ett utmärkt sätt i denna skugga beroende på att kroppen rör sig som på film.
– Nu när jag har försonats med mitt öde, är hon en del av morgonen för mig, hör man löparens avlägsna stämma, som om han gått ur bild. Tag nu hand om det som är ditt.
Framför mig… i yttersta förtvivlan … ett plågat ansikte flyter upp över hela synfältet … jag badar i blod… Någon annan hinner inte fram… och när han drar ned mig hörs ett fasansfullt gurglande ljud… som övergår i ett högt förtvivlat skri… och Anettes andning stannar för gott.
Vad Det bakomvarande också är berömd för är dess djävulska skratt då han är trängd. Det tycks börja någonstans i magen och tycks gå rundgång i svalget och få ny kraft då det slår mot luftgardinen i ett sällsamt eggande eko.
Slutligen vaggas världen till ro när du fader Laurus trär dina vingar genom mina ögon och ljudet från brytande vågor vaggar mig till sömns.