Marreb

52 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - November 2008

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 2 November 2008

2 november

Det är höst nu. Jag älskar de murriga höstfärgerna som spelar framför ögonen på en när man går ut. När träden är melerade i rött, gult och grönt är det som vackrast ute och jag njuter av den friska luften. Men egentligen gillar jag inte hösten särskilt mycket. Tillhör den skaran av människor som är väder- och ljuskänsliga. Blir lätt lite trött och deppig när det börjar bli mörkt ute. Träffade en kille en gång som var ljusterapeut. Det finns nog något i det där att man behöver ljus även om han i övrigt hade ganska spejsade idéer. Vi nordbor som är djupfrysta halva året borde gå i ljusterapi allihopa.

Nåja, hur är det nu då? Ja. Livet återvänder så sakteliga. Förra veckan var jag dunderförkyld. Snörvlade, hostade och var allmänt hängig. Komiskt nog hade jag sagt innan att jag inte varit riktigt förkyld på flera år. Tji fick jag. Jag hostar lite fortfarande. Jag jobbade intensivt samtidigt, hade bara en ledig dag på två veckor. Har inte råd att ligga sjuk helt enkelt. Nu har jobbet tagit slut och jag försöker hitta nåt vettigt att syssla med som jag förhoppningsvis orkar med. Har inte fått några besked från a-kassan ännu. Det har ju bara gått två månader....(!!) Får inte vara sjukskriven. Å andra sidan skulle jag inte kunna överleva på det jag skulle få från försäkringskassan, så livet är.. hm... intressant nu.

Ibland saknar jag den där energiska och orädda personen jag var förut. Känns så avlägset att det var jag. Då och då får jag lite glimtar av den där tjejen, men att det skulle komma tillbaka... nja, man kanske inte kan hoppas på för mycket.

Har tänkt på det här med orientering. Jag var värdelös på det i skolan. Irrade runt och lyckades aldrig tolka kartan rätt. I ett tättbebyggt samhälle är jag en duktig kartläsare och brukar oftast vara den som klarar mig bäst, men i skogen - där går jag bet. Känns som att jag är ute och går i en mörk skog. Jag följer röda snitslar som sitter uppknutna i grenverket på enstaka granar. De är inte många och det är trixigt för mig ibland att hitta dem. När jag gör det är det så skönt, det är då jag känner att det faktiskt finns en utstakad väg att gå på. Det finns nån som håller i tåtarna i mitt liv. Nån som finns där bakom och ser till att jag hamnar rätt. Det är när jag hittar snitseln som jag ser, får klarhet, förstår, får perspektiv. Det är då jag upplever mig buren, sedd, ledd. Där hämtar jag kraft att gå vidare. Får tron på att det finns en snitsel till som väntar.

Under tiden. Ja, då irrar jag mest runt. Känslorna irrar mest hela tiden, men jag försöker göra det bästa av mina dagar. Traskar iväg till min skola där jag utvecklas, möter fina människor och talangfulla musiker och sångare. Tar de jobb jag kan få. Försöker orka. Försöker hitta de positiva sakerna i livet, jobba på att komma tillbaka. Tills jag hittar nästa röda snitsel - nästa kraftkälla att dricka ur.

2010

december (1)

2009

december (1)
augusti (2)
april (1)
februari (1)

2008

november (1)
september (1)
juli (1)
februari (1)