Marreb

52 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Februari 2008

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 25 Februari 2008

25 februari

Jag hörde en fågel kvittra utanför mitt fönster tidigt i morse. Ja, jag vaknar oftast tidigt nu för tiden. Om jag har somnat vill säga. Det gör jag ju för det mesta numera, men jag brukar få ta piller till hjälp. I julas träffade jag en kille jag känner som varit utbränd i fyra år.
- Stoppa i dig piller bara, sa han. Det var skönt att höra ifrån honom på nåt sätt. Skönt att höra att nån annan har det lika eländigt som jag. Så jag äter piller. Fast jag inte alls gillar tanken på att leva med hjälp av piller. Men vad gör man när det inte går annars.

Utbränd. Ja, tänk om folk begrep. Min doktor säger att jag måste ta tag i det här nu, ta mig i kragen. Men hur ska jag kunna det egentligen. Jag har ju ingen krage att ta tag i. Inga marginaler. Men jag försöker ändå. Har gått och jobbat med blodsmak i munnen. Om jag inte jobbar får jag inte ihop till hyran. Får jag inte ihop till hyran blir jag vräkt. Det är den krassa verkligheten. En dag tog jag en sömntablett direkt när jag vaknade istället för mitt vanliga piller. Oj, vad min kollega skrattade åt mig när jag ringde och berättade. Jag stannade hemma den dan, gick som i dvala. Hade en ganska bra dag. Var liksom lite extra lugn.

Men jag har tagit mig lite i kragen som jag inte har. Jag har hoppat av mitt jobb förutom den dagen i veckan jag måste få ihop extrapengar. Jag går på folkhögskola. Läser musik. Det som man måste vara avslappnad för att göra. Hm. Men asplövet som kom till uttagningen när den egentligen redan var avslutad kom in i alla fall. Kanske av barmhärtighetsskäl tänker jag. Jag sa det till en av mina lärare en gång. Han svarade väldigt bestämt att så var inte fallet. Jag hade kommit in på grund av mina musikaliska färdigheter, punkt slut. Så det är väl så. Punkt slut.

Jag känner inte igen mig själv. Är som ett tomt litet hål. Men jag hörde fågeln i morse. Det känns som att jag är på väg ut ur en bubbla. En bubbla där jag varit avstängd från verkligheten. Jag har levt i den, men inte haft tid och ro ens att höra fåglarna kvittra. Jag hade alltid nåt på gång. Var engagerad. Jobbade intensivt. Effektivt. Hade alltid nåt att ge till min omgivning. Folk kände sig sedda av mig. Min kollega säger att hon inte känner nån mer effektiv än jag. Ja, den jag var. Nu försöker jag göra saker lugnt. Gå istället för att springa. Orkar inte umgås med folk så mycket. Gick hem tidigt ifrån en fest i lördags för att jag inte orkade vara kvar längre. Och empatin. Vart tog den vägen? Jag läste nånstans att det också har med sjukdomen att göra. Nej, jag känner inte riktigt igen mig själv. Fast på ett sätt gör jag det. Jag börjar nånstans hitta tillbaka till den jag var en gång, innan tempot skruvades upp så hysteriskt.

Jag har tagit på mig lite extra jobb. Smart va? Nej, kanske inte, men jag behöver pengarna. Jag ska rätta uppsatser och läsförståelse-tester åt min kollega som också har gått i väggen. Ja, vi är rätt många nu. Och på jobbet anser man att det bara har privata orsaker.
- Det har inget med jobbet att göra deklarerar min chef till folk som undrar. Och visst är det privat - också. Men det är en av orsakerna till att jag nu kastar mig ut i det okända. Vet inte vad det ska bli. Uppsatserna ja. Jag kan bara rätta en timme i taget. Innan hjärnan börjar koka och bokstäverna blir som till en redd sås framför mina ansträngda ögon. Men jag är klar med den ena delen. Det tog mig 16 timmar. Och ja, det gör det för en som inte är utbränd också, så det är inget konstigt. Det blir några kronor extra i plånboken.

Jag försökte sjunga på en konsert förra veckan. Det blir alltid kämpigt. Jag har alltid haft scenskräck men har ändå lyckats hålla det under någorlunda kontroll genom åren. Jag som har sjungit inför tusentals människor klarar nu inte av några stycken, ens på skoj. Har läst om min diagnos i Fass. Där står det att man får svårare att hantera den inre kognitiva dialogen. Det är väl det som händer. Hjärnan orkar inte processa och stå emot när trycket blir för kraftigt. Så jag missade en hel vers. Det gick svajigt. Men jag avslutade i alla fall med bravur. Den delen var "sjukt bra" som en av alla mina 20-åriga klasskamrater uttryckte det. Så jag får väl vara nöjd med det. Men nån stjärna blir jag aldrig, trots alla tunga förväntningar som alltid legat över mina späda axlar. Jag håller inte för trycket. Och det är ganska skönt. Vem vill bli en stjärna - egentligen? Nej, husbehov. Så får det bli. Om ens det. Jag ska inte göra saker som stressar mig för mycket.

Dags att börja acceptera sina begränsningar. Försöka se de små positiva framstegen. Som att jag hörde fågeln kvittra utanför mitt fönster i dag. Som att jag faktiskt klarade av att avsluta sången med bravur. Ja, att jag överhuvudtaget ställde mig där och gjorde det. Jag orkade vara kvar en stund på festen. Jag kan ju laga min egen mat. Jag tar mig till skolan varje dag. Visserligen glömmer jag saker och har svårt att bedöma avstånd, som när jag missbedömde avståndet när jag skulle parkera en bil häromdagen och råkade krossa blinkersen. Det kändes förstås inte så bra, speciellt eftersom det inte var min egen. Och det blev dyrt.

Ska väl erkänna att jag har svårt att tänka positivt många gånger. Ibland får jag verkligen panik. Ja, det är rätt ofta faktiskt, nästan konstant. Av alla möjliga konstiga anledningar. Ofta inga anledningar alls. Men jag har hört att det också hör till att man känner sig så. Gäller bara att försöka hantera det. Relationen höll förstås inte. Kunde man vänta sig det egentligen när man tänker efter? Men jag försökte, ville verkligen.
- Du har inte plats för nån i ditt liv nu, du har fullt upp med dig själv, sa min kompis till mig. Jag antar att han har rätt. Men det skrämmer mig. Tänk om jag aldrig blir frisk. Att jag alltid har fullt upp med mig själv. Då slutar jag som en liten bitter gumma på hemmet, blir den där typen som är ensam och klagar på allt så att hon blir ännu mera ensam eftersom ingen orkar umgås med henne. Nej, får försöka tänka annorlunda. Ska försöka att inte deppa ihop. Det blir bättre. Det går sakta. Men det blir bättre.

Jag orkade ju skriva den här texten.

2010

december (1)

2009

december (1)
augusti (2)
april (1)
februari (1)

2008

november (1)
september (1)
juli (1)
februari (1)