Marreb

52 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - September 2008

« Tillbaka till dagböcker

Fredag den 26 September 2008

26 september

Dags att göra en liten dagboksanteckning igen tänkte jag. Skulle jag skriva allt som rört sig i mitt lilla huvud sen jag skrev sist antar jag att den som läser skulle få sitta och glo framför datorn väldigt länge, så det kan jag ju inte göra.

Ups and downs verkar vara parollen. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Friskförklarad av den ene läkaren, diagnosticerad med skador av den andre. Positiva prognoser, negativa prognoser. Papper som ska fyllas i. Förvirrande information från försäkringskassa och arbetsförmedling. Inga pengar, plötsligt tillräckligt med pengar. Papper till försäkringsbolag och advokat. Ont i kroppen. Ont i själen. Positiva inputs, negativa dippar. Känslor som stormar runt. Sliter i mig, pockar på, skrämmer. Två steg framåt, ett steg bakåt.
Men det har blivit bättre. Jag kan se det, märka att jag börjar känna igen mig själv igen efter allt. Energin, öppenheten för omvärlden.. ja, det börjar komma tillbaka.

- Du är på väg nånstans hela tiden, sa en god vän till mig för ett tag sen. Kan du inte bara vara där du är och acceptera det? Antar att det är lite så jag är. Men det känns som en resa jag är ute på. Inte den lättaste, men den som leder till att bli läkt, finna friden igen, den där som jag tappat nånstans under den kaotiska resa jag gjort de senaste åren. Ja, jag hoppas i alla fall att det är så. Ibland tvivlar jag på det också, då blir det deppigt....

Ja, Gud och jag börjar faktiskt bli kompisar igen också. Märker att vi håller på att försonas och den där ljuvliga friden över att höra honom till börjar så sakteliga infinna sig igen. När han ger perspektiv på tillvaron känns livet meningsfullt. Annars känns det rätt meningslöst måste jag väl erkänna.

För det mesta är jag så trött, så trött. Man har ju gått och blivit handikappad också, ja, det syns inte, men jag lovar - det känns. Har ont. Släpade hem en väska på hjul full av matvaror häromdagen och är fortfarande helt konstig och har jätteont i både nacke och huvud. Det bultar och jag hör mina egna hjärtslag hela tiden. - Du är frisk. Gå till en terapeut. Hm.. jojo, det där har man ju hört ett par gånger...

Positiva möten med människor är viktiga. Och möten med Gud mitt i livet. Det är när jag får vara i det som jag känner att jag lever, är viktig, finns till. Nån här på sajten skrev i en dikt om när "livet möter livet själv". Såna stunder är stunder av klarsyn, av förklarande och bekräftande ljus. Förståelse. Perspektiv. Sanning.

Tror att vi är till för relationer och att de relationerna ska vara meningsfulla på nåt sätt vare sig vi har roligt ihop, arbetar ihop eller samtalar eller har en relation där allt det här finns, plus att romantik också är en central del. Tycker bara att det är så trist att jag så ofta är ensam. Inte för att jag vill, men för att orken att upprätthålla många sociala relationer inte helt har infunnit sig ännu. Och jag har haft många. Kanske kan det komma tillbaka också? Det är mycket som jag har gjort och varit i som jag hoppas på att kunna få tillbaka. Något jag kan känna igen mig själv i och få tillbaka - men på ett nytt sätt.

Jag har lärt mig en sak; livet kan förändras - och det kan gå fort. Att hitta tillbaka igen, hitta de nya förhållningssätten till det gamla, finna nya vägar - det tar tid.

2010

december (1)

2009

december (1)
augusti (2)
april (1)
februari (1)

2008

november (1)
september (1)
juli (1)
februari (1)