mögel

Dagbok

Dagbok - Februari 2018

« Tillbaka till dagböcker

Onsdag den 14 Februari 2018

Innan jag lämnade

En sista natt blir tre, blir fyra
till slut sover vi bara ihop
jag vaknar bakis
går i eftermiddagssolen
lämnar inga reliker

Han fick en bok jag fyllt med klokheter. De flesta handlade om sex så klart. Om vårt sex. Det var definitionen av otroligt att vi träffades i denna yra, eller, att vi träffades var naturligt; två människor i en alkolholfeber på ett jobb där alla är hormonsrusiga, det var oundvikligt. Men att våra egenheter la sig i raka rader, det var otroligt. Jag trodde man fick en chans och att det fanns en bara en för mig men med honom blev jag en annan. En av alla möjliga universum öppnade dörren för mig. I en värld där vägen tidigare varit utstakad blir det som att se nya färger, som första gången man såg snö.
Det finns så mycket jag inte hade en aning om.

Sex med honom är kul. Det är lättsamt. Utan rötter i framtiden, bara en station i nuet. För mig är det en lek, en dusch av lättnad. Lätta fingrar, lätt beröring, lätta lekar. Jag somnar lätt på hans bröst. Det är lätt att prata med honom, lätt att spendera en eftermiddag i samma soffa som honom.

Ändå... Kanske är min brist på tyngd en rekyl mot hans enorma.
Han grät utanför arkaden, som om jag skulle lämna för krig. Han grät när jag gav honom boken, sa att avståndet blev för påtagligt om han tog emot den. Den ligger i min garderob nu, samlar tyngd och tid.

Oavsett vad Singapore och Thailand och Kina lämnar mig med kommer det inte vara samma när jag kommer tillbaka. Något kommer ha förändrats. Tid kommer att ha gått. Han kommer ha växt som så en tjugoåring gör - jättemycket på kort tid.

*

Det är slutet på en era. Han sitter med henne vid pianot. Dagen efter visar hon texterna som skickades så lättvindigt, som om två år i varandras armar kunde flyta ihop med luften, utan att lämna spår. Vi vet att vi inte kan trösta. Vi vet att vi kan inget göra. Jag lämnar för orienten och kvar är han att bara hålla hennes hand.

Jag är rädd för att säga hejdå till självsäkerheten. Att månader utomlands ska bryta ner mig, få mig att inse hur fallande jag är utan mitt skyddsnät. Jag har mängder av vänner här, Göteborg är trygga gator. Jag är en del av något större här. Jag är huvudrollen och ibland birollen och ibland antagonisten, men jag bor lätt i min kropp nu, låter den föra mig dit jag ska.

2021

december (2)

2020

augusti (2)
mars (1)
februari (1)
januari (1)

2019

december (1)
september (1)
augusti (1)
juli (2)
maj (1)
april (2)
mars (2)
februari (1)
januari (1)

2018

december (2)
november (2)
oktober (6)
september (8)
augusti (1)
juli (1)
april (1)
februari (1)

2017

december (1)
november (2)
oktober (4)
september (4)
augusti (1)

2015

maj (1)