Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in






Dagbok

Dagbok - September 2018

« Tillbaka till dagböcker

Du är en del av mitt kretslopp (vi kommer alltid vara ett kapitel i varandras liv. ingenting kan ändra det. så sa du. jag som brukar riva ut sidor ur boken)

Söndag den 30 September 2018

Brev 11: Delarna som var rosenskimrande


Det är avslutningsmiddag imorgon och jag vet inte vad jag borde hoppas på. Jag vill träffa dig mer än något annat just nu så jag hoppas på att du är där, jag hoppas att vi sitter ihop och att din arm är runt mig och vi pussas offentligt och går hem och myser vid elva. Jag hoppas att alla ser. Jag bryr mig inte om att bli dömd. Fast vi har pratat om Zeus supermänniskor och vikten av att vara hel själv så vill jag vara en halva med dig.

I ett annat, också troligt universum är du där men vi pratar inte. Du håller dig till ditt. Jag håller mig till mitt. Jag kommer dricka då, prata med Johanna och skåla med alla ansikten jag saknat, låtsas som om jag inte saknar dig och prata om Oscar från Tinder. Jag och Jessica kommer gå på lamm-jakt och jag är känslig och ur balans och går antingen hem tidigt eller alldeles för sent, och jag kommer veta hela tiden om din blick söker min och jag kommer aktivt ignorera den. Inte för att jag tycker spel är så kul längre. Men spelar du kommer jag spela, och offentligt kommer det se ut som om jag vunnit.
Du kommer ge mig den.
Vi kommer båda veta vem som egentligen vann, och vilka två som förlorade, egentligen.


-


Gud vad jag saknar dig.


-


Det är en lång process att få bilden av dig att sammanfogas med ditt verkliga jag och stegen går både fram och tillbaka.
Jag kom på mig själv med att tänka på hur du rör dig. Hur mycket jag störde mig på dina mönster.
Det kommer inte ha gått bort på grund av hormoner och saknad. Jag kommer fortfarande störa mig. Jag kommer hata hur stressad du blir över att vara sen och jag kommer hata att du skyller på alla andra än du, fast det är DU som är sen. Ser du, jag är redan igång. Blodet rusar, systemen blir röda.

Jag hatar hur du skrattar. Ett viskande, väsande skratt.
Jag hatar att det var så länge sedan jag skrattade med dig.

Jag hatar att mitt självvärde ligger i dig. Att jag aldrig tycker om mig själv så mycket som när jag ser mig i dina ögon.


-


Och jag läste en gammal text nu, Till P, om du ser det här, och jag inser att tiden är underlig. Tiden är lustig. Saker och ting har en tendens att gunga tillbaka i samma mönster. Vi är där vi var då, för ett år sen. Bara lite söndrigare, lite tröttare nu.


-


Förra september skrev jag om hon som körde över Simon som en ångvält och att hon aldrig har varit vackrare än i hans ögon ikväll.
Jag vet inte om jag har vetat hela tiden att jag och hon egentligen är samma.
Då sa jag att tjejer som hon aldrig vinner. Och här sitter jag nu.


-


Ja. Samma visa, samma vers, ett år senare. Värk i hjärtat försvinner aldrig, den bara byter form. Det jag flyttade från Jonathan bor nu hos dig, med annat utseende. Jag saknar ditt skägg och ditt hår på morgonen. Jag fastnar i gamla snapar jag sparat, du drar mig till dig och kramar om mig när jag sitter och klagar på mitt utseende.

Och i verkligheten plingar mobilen till. Oscar.
Han är rolig. Det är kul att skriva med honom, det går lätt. En dans, som du sa för ett år sen när vi kollade igenom Lovisas tindermatchning.
Då var du min dans fastän jag var taktdöv.

Är det såhär det är nu? Jag byter ut en längtan mot ett behov och ett behov mot ett substitut.
Framför ögonen spelas det lyckligaste av scenarion upp, jag glömmer dig, oscar är skitkul, han blir nya du, du går vidare och det gör inte ont och jag går vidare med öppet hjärta och tilltro på framtiden och att den faktiskt är ljusare.


Och sen, nästa höst, så sitter jag med en sönderspelad fiol igen och inser att jag kastat bort ännu en toppenkille för att jag fortfarande inte var redo att ta emot något riktigt. Och pojkarna byter namn och jag byter hamn men det är samma historia till slut ändå.


-


I ett tredje troligt scenario kommer du inte, och därifrån kan historien sluta på två sätt. Antingen äter det upp mig och jag går hem tidigt, tappar poängen med att träffa folk som ändå bara lyser i skenet från dig.

Eller så stannar jag längre. Skrattar med Barai. Dricker vin med Johanna. Pratar dålig franska med Jeffy. Flirtar med Casper. Skrattar, sjunger, dansar. Låter mousserande göra sin grej i mina blodomlopp och vakna upp morgonen efter med en halvpackad väska och tre nya snapstories som jag inte kommer ihåg att jag la upp.

Och ihopknytet, alla dessa tankar... Det kommer kanske inte bli en bal på slottet. Men det kanske ändå inte bli en kväll framför spishällen med fingrarna fast i askan.


-



Jag har fått vara magisk. Jag har fått vara ett enigma. Nu vill jag bara vara människa.



Älska mig ändå.






Fredag den 21 September 2018

Brev 10: Ett fönster till KAOSET


Hur smal kan jag bli innan lycka börjar mätas i skarpa konturer och smala siluetter? Maten fastnar i strupen. Kom inte in i mitt system. Jag behöver rena mig från allt som gör ont. Mat gör ont i magen. Kroppen krampar. Jag gråter mycket.

Sätter mig i köket. Klockan är en minut i tolv. Jag tar av mig tröjan. Den är Jonathans. Jag brukade ha två garderober. Nu har jag ingen, ingen som är min egen.

Vi är inte gjorda att vara ensamma. Jag förstår inte varför jag måste lära mig ta hand om mig själv när jag borde lära mig hur man släpper in någon och hur man hittar någon.
Jag trodde det fanns en, EN, för mig, det var ju inte sant, varför måste jag då vänta på rätt person? Det finns fler rätta. Patrik kunde ha varit rätt.

Jag är fruktansvärt ensam och mår sjukt dåligt just nu. Mitt liv har så lite mening att jag inte vet vad jag ska göra med det. Varför leva vidare? Allvarligt talat, varför?

Skrivandet är svårt nu. Jag saknar att vara ett par. Det har alltid varit mer meningsfullt än allt det här andra. Skrivande försvann ju när jag hade Jonathan. Det blev inte lika viktigt.

Jag väntar på att ångesttabletten ska verka ikväll, på att ångesttabletten som är tid ska lägga en skyddande hinna över hela livet.

Jag gav allt här om dagen. Igår var det nog. Nu vill jag bara dö. Han har läst men inte svarat. Jag vet vad han kommer svara. Jag vill inte ha rätt men jag gör allt jag kan för att förbereda mig.

Han har ingen tid för mig. Inte ens att fucking svara i telefon. Jävla fucking as. Han är väl arg.
Jag är också arg. För att han ljuger. "Saknar dig mycket" skrev han men han ljuger. Hade han saknat mig hade han gjort mer för att HINNNA FUCKING SVARA MIG.

Jag borde inte publicera detta för det är så dåligt. Och för att jag inte kan stå för det sen när jag ångesten lagt sig. Men nu är den här. Skriker i mig fast jag måste vara tyst.

Jag är så trött på att gråta. Så jävla färdig med att vara trasig. De här jävla tårarna slutar ju inte. De bara fortsätter och fortsätter.
Jag vill bara vara lycklig igen. Den lyckan jag känner när jag lägger all min oro hos någon annan.

Varför kan jag inte ta hand om mig själv?
Vad håller jag på med?

Jag ville gå min väg men den vägen ledde mig att gå ifrån den enda riktigt viktiga relationen jag hade. Och nu är jag tom, så tom att jag inte vill gå min egen väg längre.
Då börjar jag undra om jag ens hade en egen väg från början.

Skrivande känns smutsig. Det har tappat sin strålglas. Här sitter jag vid min dator och skriver och skriver och fingrarna krampar och det händer inget med allt det här massiva stoffet jag producerar. Det blir inget. Det blir skräp. Det blir som teckningarna jag gjorde när jag var liten, som var kul att göra men inte värda att spara.

Mitt sätt var ju alltid att lämna. Söka. Herregud, vad jag söker. Det är det jag gör. Söker. Letar dnasträngar av mig själv i annat än där jag är just nu, just då. Det måste alltid finnas något större, bättre, något mer och mer rätt.

-


Och jag funderar igen på vad jag skulle vara utan mina tabletter. Jag ser gråt och skrik och sängliggande. Sjukskrivningar, försäkringskassan, nedbrytning. Från människa till cellklump igen.
Och genom allt ser jag ändå ifrågasättningar. Mamma och pappa som inte förstår att jag behöver tabletter. Som inte bär mig men förväntar att jag ska bära ett såhär tungt sinne själv.
Det är inte schysst att lägga det där på mig.


Jag önskar Patrik försvinner från mitt sinne när jag är i Malaysia. Att allt försvinner. Det kommer det inte göra. Det är den absolut dummaste fördomen människan har om försvinnande. Att man själv försvinner. Det gör man inte. Man är förhoppningsvis bara mer distraherad.

Vad håller jag på med?
Det här är meningslöst. Allt är fucking jävla meningslöst.

Hur länge står jag ut?
Med ingentinget? När ska det "gå över". Alla pratar om att det går över men NEJ INTE FÖR MIG, FÖR DÅ HINNER JAG KOMMA HEM I TVÅ SEKUNDER OCH SEN BLIR JAG KÄR I PATRIK OCH SEN LÄMNAR HAN MIG OCKSÅ OCH JAG VILL INTE MER.

-

"We accept the love we think we deserve" har fastnat på min hjärna det senaste. Kanske blev jag kär i Patrik för att han skulle vara någon som inte lämnar mig. Men också... jag tänker inte att jag förtjänar vissa killar, att jag inte har en chans med idealkillarna.

Jag tycker allvarligt talat att Patrik har varit en skit. Han har inte haft det lätt men han har också ljugit så jävla mycket.

Allt vårt sex var inte bra heller. Det är en efterkonstruktion. Han tryckte aldrig ner mig i sängen och ryckte av mig kläderna. Det kanske ingen gör. Men. Dylan gjorde det. Jonathan kunde göra det. Jag behöver kanske någon som är mer dominant. Kanske.

VARFÖR BLEV JAG KÄR I PATRIK?
1. För att jag hade honom
2. För att vi var fina ihop
3. För att folk inte dömde mig som jag trodde de skulle göra
4. För att han var väldigt smart
5. För att sexet var bra
6. För att vi kunde göra ingenting ihop
7. För att han alltid var ledig
8. För att han avgudade mig
9. För att han luktade gott... men det tyckte jag faktiskt inte från början!
10. För att han fanns där - för mig
11. För att han lyssnade - på mig
12. För att han är klok
13. För att jag tycker om att gosa /med honom
14. För att jag blev lugn när han pratade med mig
15. För att vi hade samma humor
16. För att han verkade självsäkrare/än han var
17. För att han var så fascinerad av mig
18. För att han alltid förlät mig
19. För att jag var kåt på honom fast jag aldrig fattade det
20. För att jag började kunna se en framtid ihop

men kanske
också
för att jag plötsligt inte hade honom längre

var jag kär innan han sa att han skulle börja skolan?
kanske inte.
Vi har nog ingen framtid.
Men jag.

VILL

att vi ska ha det.

JAG VILL JAG VILL JAG VILL

Jag vet inte varför jag vill. Men jag vill. Så mycket vill jag. SÅ MYCKET. KOM HIT. Så jag kan slå dig. Så jag kan krama dig.

Vi var roliga ihop.
Vi kunde verkligen varit fina.
Du tog fram nya sidor hos mig.
Jag gillade hur jag blev efter att du kom in i mitt liv.

Men i ärlighetens namn gillade jag inte

hur du såg ut när vi hade sex efter att du tagit av dig glasögonen
att du alltid bara tog av dig kläderna och gick in i sovrummet, du tog bort det roliga i att klä av varandra!
dina SÖNDRIGA KALSONGER OMG JAG FATTAR INTE ATT DU KUNDE GÅ OMKRING SÅ. Det är GENUINT ÄCKLIGT
att du älskade allt som var gratis så mycket. du hade ingen stil
hur du blev när du inte kände dig bekväm. fyfan.
att du inte kan sälja dig själv för teaterbranschen. fast det kanske du kan. du kanske bara inte vill göra sån teater som jag tänker på
att du haft ångest i sjuhundra år och ändå inte kan fatta basics med det
att du bara. Nöjde dig. det var som att vara med en död fisk ibland.

Jag önskar bort dig. JAG HATAR det du utsätter mig för nu.

Precis samma som jag måste ha utsatt dig för.
Skillnaden är att medan jag protesterar högljutt satt du tyst och väntade. Hur klarade du det?
Det jag går igenom nu har du gått igenom i snart ett år.

Hur orkade du?

Du fattar inte.

Jag fattar inte.

Är jag redo att ändra mina viljor för dig? Vad jag vill ha, vad jag kanske behöver. Är jag villig att rucka på allt för dig?

Jag vet inte.


-

(Ändå är jag arg för att du inte har alla svar?
Ja. Man får vara arg och det är jag. Men. Jag förstår inte riktigt varför. Det är inte logiskt, det här systemet av känslor som jag har drabbats av.)


-


Hej Felicia.
Snart slutar du på Liseberg. 4 November, det är inte ens två månader. Under den tiden åker du till Prag med LOVISA och Marseille med mamma. Det kommer bli, om inte skitkul, så iaf något. Inspirerande. Det ska bli kul att dricka vin och träffa nytt folk. Väldigt kul! Och fota. Det var länge sedan jag fick någon färg i flödet. Det ska bli skitkul. Skapande.

Sen är det Malaysia. Sol. Med Julia! Så jävla sjukt, vi åker igen. Samma år fast det känns som ett annat liv. Sol. Det betyder så mycket.

Sen är jag hemma. Börjar plugga teater igen om jag kommer in. Alternativt så åker jag och bor i Aix. Om jag inte kommer in är det ett fullgott alternativ. Jag kan kanske komma hem på helgerna och har jag ingen Pat att komma hem till åker jag nog ändå ibland. Träffa mamma och Julia och så. Kan åka till Maria och hänga lite också.
Framförallt kommer jag göra DRAMA. På skoj, bara. Fyfan vad kul det kommer bli. Kravlöst.
Sen Barcelona, en av världens gladaste städer. Jag gillar Barcelona mycket. Maten och drycken och folket och staden och solen. Det kommer bli bra. Återigen, träffa nytt folk. Ett nytt sammanhang.

Om jag har mer tur är jag tror på kommer jag ha med mig Lovisa dit. Kanske kommer hon inte in på sitt andra, eller så kommer hon in och väljer Barcelona istället.
Det blir bra på vilken väg det än blir.










Onsdag den 19 September 2018

Brev 9: Jag vinner till slut


Jag skickade allt. Jag ger dig allt. Du får välja nu.

-

Antagligen svarar du precis som jag tror, och fruktar. Det är det mest logiska och det mest troliga. Jag vet inte ens hur jag kommer känna för det. En del av mig, kanske den största delen, känner mig underligt okej med det.

Men från och med nu är jag fri från ångern. Jag kan inte ångra att jag var feg. Jag har gett allt. Det gör mig till den jag är. Granted, någon som inte vet när man ska sluta, men någon som också kommer vinna på grund av det. Någon gång. Med någon.

Jag släpper oket jag burit på axlarna nu. Jag kastar det i havet. Jag kommer försvinna in i vinden och lämna ett spår av färger efter mig.

Följ efter om du vill.






Bedjan är kanske min mest och minst sexiga egenskap

Torsdag den 13 September 2018

Brev 6 av 30: Kom hit


Hade jag kunnat, utan att få betala dyrt för det imorgon, hade jag stannat hos dig, bitit dig i läppen. Dina händer på mina höfter var svårt att hantera - all denna vilja i en rörelse. det slog mig som ett blixtnedslag.

Kom hit och sov ikväll. Om du läser det här vet du att jag vill ha dig här.

Det är stort, det här, det som drar oss mot varandra. Jag vill inte släppa. Det är inte stort nog, säger vi alltid, men det är större än oss ändå.

Kom hit.





Tisdag den 11 September 2018

Brev 5 av 30: Till mig, om Lovisa och alla andra jag älskar



Trettio brev sa doktorn, till vem sa jag, till honom sa doktorn. Jag skiter i det idag. Idag skriver jag till mig själv.

När jag vaknar är det ljust ute. Jag har redan börjat hata mörkret. Kanske är det ett barn i mig som fortfarande skriker när lampan släcks, en del av ångestproblematiken kanske?
Jag låg kvar i sängen. Skrollade igenom Expats i Saigon-gruppen på facebook, kollade på folk som började sina nya liv med scen ett på flygplatsen, broadcastade av familj och vänner, på Instagram. Snart är jag en av dem. Eller?
Jag hatar mitt liv här. Kylan har redan kommit, men den mänskliga kylan är ju alltid här, även på sommaren. Vi dricker så mycket för att stå ut.

Jag skriver till Lovisa. Vi ska på teater idag, eller, vi ska göra teater. Improkurs. I alla steg kommer jag höra Patrik Patrik Patrik Patrik.
Eller så gör jag som jag gjorde med "that's not my name"-låten. Jag bad Simon sjunga vidare istället för att be honom sluta, för den låten var en av de typ tjugo Jonathan hade på sin enda Spotifylista. Det var ett försök att måla över. Det lyckades sådär. Varje gång jag hör den låten tänker jag på Jonathan, men också på Simon, på järntorget, som tar i för fulla lungor och försöker sjunga Jonathan ur mitt huvud.
Pest eller kolera va.

Lovisa, just det. Vi ska på teater. Cirkeln är sluten.
För ett decennium sedan möttes vi i en sunkiga teaterlokal, knappt tonåringar, och fastande inte alls för varandra. Vi bara var i samma grupp i ett år och skämde ut oss, så som man gör utan att det gör minsta ont för självkänslan i den åldern.
Kompisar blev vi först när hon sa rätt mening på rätt tillfälle. Bara snabbt berättade hon om hon tränade trampolin, och jag blev eld och lågor.
Snabbspola, fem år, tio år till och med, förbi trampolinkvällar och skiljsmässor och brustna hjärtan, allt det där vi gjorde ihop, och här är vi nu. 20-nånting och fortfarande en enhet, tillbaka till vår rot. Idag börjar vi improvisera.

Jag skrev till henne imorse att jag kanske inte kommer, kanske inte kommer upp ur sängen. Ångesten pressade ner mig så tungt att bara tanken på att gå ut i världen var övermäktig. Jag vaknade, somnade om, vaknade igen, gick till slut från sömnvärld till verklighet av hennes samtal. Jag klickade bort det men masade mig upp till sängkanten. Började skriva hur situationen var, bad henne komma.
Hur ska jag kunna lämna sånt här? De som håller för min ångest kommer vara mil bort, länder och världsdelar bort. Hur kan jag frivilligt välja bort det?
Och hur kommer det sig att distans spelar en så stor roll i mitt liv? Det har alltid handlat om det - distans, närhet, vilja, behov.

När jag var med Jonathan var vi en och samma enhet. Vi var en supermänniska som kunde ha erövrat världen. Men när Zeus, ödet eller någon annan övermäktig kraft separerade oss förblödde jag. Jag var halv. Som om jag inte en gång hade varit en egen människa.

Jag har fortfarande svårt för att vara egen. Jag var så mycket jag när jag var någon annans. Och i sommar blev jag Patriks. För en sekund, en snabb glimt genom ett färgat fönster. Jag var en del i en enhet igen och jag kände mig som hemma.


-


Hemma blev ett state av mind i år, det påminns jag om just nu när orden ramlat ur mig. Hemma var en magisk, abstrakt plats som följde där jag gick, så länge det var jag och resväskan var Hemma i närheten, följde mig enda bort till Kina, ända in i Polen.

Jag har hittat så mycket mig genom åren av resande. Det är som att jag behöver lämna tryggheten i hemstaden just för att det skrämmer skiten ur mig, för den Felicia jag möter är så mycket mer jag än den ihoppressade version jag ser i spegeln varje dag i Göteborgsljuset. Den Felician har lämnat sin bästa kompis och åkt över hela Thailand för att situationen krävde det. Den Felician lämnade trygga Göteborg i fem månader, trots att hon var nydumpad och helt och hållet ur kurs lyckades hon styra sig själv, alla sina ägodelar och sitt känsliga sinne rakt in i utopia.
Den Felicia kysste pojkar på stranden i Vietnam. Den Felician satt uppe på taket när blixten målade himlen rosa i Wien.


-


När jag började skriva den här texten var det ljust och jag var nyvaken, tilltufsad, tung. Jag är fortfarande tung, men utanför har solen gått ner och ångesttabletten börjar verka.

Det finns så många historier kvar där ute att berätta, en buttload av tankar jag behöver vrida och vända och omskulpturera för att de ska ligga i ordning i mitt huvud jämsides med alla historier om hopp jag kommer skriva i form av sagor, berättelser, romaner och dikter.

Kanske är det det även den här texten handlar om. Hopp.
För impron idag var en fantastisk upplevelse som satte igång en spiral av goda händelser. När jag kom hem bokade jag och Lovisa resa till Prag. Jag började söka på utbildningar, något jag dragit mig för i så många år för att hjärta och hjärna säger olika saker. Nu håller båda tyst och låter magkänslan få bestämma.
Det blir alltid bäst då.


-



Din, alltid din,
även när jag tappar mig själv

Felicia






Måndag den 10 September 2018

Brev 4 av 30: Spökhistorier


När överger man ett sjunkande skepp?
När fönsterluckorna i kajutan är under vatten? När livbåtarna är utkastade och alla i besättningen har kastat sig i dem?
När kölen slår mot havsbotten och livet ekar ut ur kroppen i de sista krampande hjärtslagen?

Det finns inget för mig att hämta här. Jag blev kär i en schablon och du blev kär i en karaktär. Vi är disneyfigurer båda två, agerar i uppdiktade universum.
Och jag vet det, hjärnan vet det. Hjärtat har fullt upp med att värka men magen är kvar i det vi skapade den här sommaren.

Jag har varit kär i två personer. Den första var ett monster. Den andra en vanlig kille, i sin egen historia. Ändå förvandlas jag från beskedlig flicka till rasande best när jag tänker på att jag fick foten in i din historia. Jag fick öppna en dragkedja, lyfta på ett skynke och därunder fanns en värld i lysande solsken. Ville jag tillbaka till min värld när jag lämnade alla mina bekymmer där, när jag kunde vara här, i lyckliga i alla dagar med dig istället? Jag satte min historias lyckliga slut i öppningen av din. Sen gick jag in och blev någon annan/s/.

Jag gör alltid så. Kliver in och blir en del av någon annans historia och glömmer bort att fortsätta skulptera i mitt eget universum. Äpplen skrumpnar när de glöms bort på grenarna. Häckar växer vildvuxna. Min väg slutar rakt där jag lämnade den. Jag fastnar hos dig, hos löftena lukten av din hals ger.

Jag är så jävla ledsen för att jag blev kär i dig. Så jävla jävla jävla ledsen. Jag önskar jag aldrig träffat dig. Jag hade redan ett jävla hjärta att laga när du kom. Jag hatar dig. Din fucking jävla idiot. Din hemska själviska människa. Jag önskar du aldrig släppt in mig. Jag önskar jag aldrig låtit dig. Jag hatar dig.

-

Det finns inget kvar här. Hos oss, mellan oss. Ändå går jag tillbaka ibland, besöker världen jag var en del av trots att tiden slutat gå där. Du är frusen i ett steg bort från mig. Jag möter en spökstad med färgglada kulisser.

Jag skriver brev till ett spöke.

-








Fredag den 7 September 2018

Brev 2 av 30: Ingen Håkan-text


Jag har en manisk period idag, om man nu kan ha en kortare sådan, bara en dag lång, till och med några timmar av en dag bara. Jag ber att det är slut imorgon.
Hysterin får mitt hjärta att slå så, så fort.
Känslor hoppar runt som nypoppade popcorn i hjärnan och smiter sig ner till bröstkorgen så jag inte kan sitta still, trots att klockan är halv tolv på natten en vardag och huset vill sova.

Har du också det? Tillfälliga rusher av lycka och energi, krafter för stora för att kunna hantera?
Jag tänker ibland att vi är en och samma. Det första jag tänker när jag känner såhär är att skriva till dig, få fram den riktiga du ur psykologmanteln du brukar ta på dig i alla våra långa samtal.


/Jag har fått höra att jag skriver för långa meningar./


Kan det vara bristen av dig som gör mig så... lätt? Jag har varit olycklig. Det såg du ju senast. Jag skriver långa brev utan etos patos logos till dig, det som kommer ut är oredigerad sörja.
Men samtidigt har jag känt mig lättare sen vi bröt. Som ett problem som löste upp sig i diskvattnet med hjälp av lite gnuggande och ajax. Jag har en människa mindre. Men jag har också ett mindre ok att bära.


Och sen, sekunden efter, då jag minns hur Rasmus sa "ja ni två hänger ju alltid ihop" och hur vi tillsammans gick genom parken den dagen och sa hej till folk vi kände.
Jag saknar att hänga ihop med dig.
Jag saknar inte mig med dig men jag saknar oss.
Den konstellation av stjärnor och svarta hål vi utgjorde.


Tänker på dig. Saknar din lukt. Idag skulle jag tvätta din tröja, den jag snodde för en månad sedan.
Den luktar lite lite som dig och en del som mig med dig - svett och värme, kärlek.
Människa. Som du fast min parfym har smittats in i din lukt.
Du ska få tillbaka den någon gång. När jag kommit för att faktiskt tvätta den och inte lägga tillbaka den i sängen.


Jag tvättade din handduk också.
Den borde verkligen slängas P, det är mer hål än handduk.
Jag hatar fortfarande att du klarade att ha den så länge. Det säger en del om en människa, kanske? Vad man kan stå ut med. Vad man är värd. Vad man värdesätter.
Det är bara en jävla handduk men det markerar också sånt jävla.. jag vet inte. Ingen jag känner har bara en handduk.
Och om de mot förmodan skulle ha en skulle den inte vara tom med tyg och full med hål. Det är bara inte normalt.
Inte en av dina abnormaliteter som jag gillar.



Det kommer vara såhär, de här breven kastar dig fram och tillbaka. Hur kan en människa vara så oklar, är vi alla så?
Jag vet inte om jag hatar att jag gillar dig eller gillar dig lika mycket som jag stör mig på dig.
Det blir ingen Håkan-text av det här kanske. Men det blir en Felicia-text.


Och imorgon kommer bli som igår, som idag. En pingismatch av att vilja ha och vilja vara utan.
Du är jävla fin ändå.
Oavsett hur ful jag har varit.


Kram
Kyss
Puss på pannan, munnen , halsen
Ut i intet


F





Onsdag den 5 September 2018

Brev 1 av 30: fragment ur en chock


30 brev blev jag ordinerad.
Trettio brev och sen får vi se, sa doktorn. Men vi börjar med 30.
Till vem ska jag skriva?
Till honom, såklart.
Efter det stängde han dörren och jag lämnades hjälplöst ensam.


-


Det finns såklart i bakhuvudet, att du kanske läser. Jag har stängt av dig överallt, inte för att jag inte vill att du ska se, men för att hindra mig själv från att falla tillbaka. Vi bestämde ju det här tillsammans. Eller. Ja.
Vi gjorde så gott vi kunde.


Så ska jag bespara dig de hårda detaljerna här? Risken, chansen /möjligheten/ att du läser ska väl inte styra det jag skriver?
Jag vet inte. 30 brev sa han bara.


-


Jag grät och hade dödsångest när vi hade lagt på igår. Jag skrev till alla.
Du vet det där om att jag bryter med alla?
Konstigt nog gjorde vårt breakup att jag ska träffa C igen. Du sa att jag blivit hård och kall och så fort jag är utan dig mjuknade jag.


Nej. Nu försöker jag bara skylla allt på dig. Det hemska i det här är att det inte finns någon att beskylla.
Det är därför jag gillar disneyfilmer va, för att det är rakt och rätt och tydligt.
Verkligheten är ju sällan disneyesque. Den är krokigare.
Jag önskar skurkarnas ignorans, deras oförstånd och självreflektion, eller, ja, brist på.
De är så övertygade att de har rätt att deras värld måste vara ganska lätt ändå.


Jag vet att jag gjort fel.
Ändå känner en del av mig att allt jag gjorde var jag tvungen att göra. Vi håller inte nu.
Emil sa att för att jag hade dig försökte jag göra dig till en perfekt pojkvän. Han är så jävla mycket mer än jag förstod. Klokare, mognare, vuxnare. Han är också den som alltid pratat om självständighet, inte på ett föreläsande sätt, bara om sin egen. Han pratar om sin egen självständighet på ett sätt som inte behöver ifrågasättas.
Den... är. Bara sådär.
Varför skulle man behöva någon? Vilja ha, absolut, men behöva? Sånt förstår han inte.


Och alla föreläser om vikten att hitta mig själv i allt.
Min kurator sa att jag aldrig kommer tycka mer om mig själv om jag speglar min självbild i andras bekräftelser. Bara sådär, det slank ur honom.
"Det kommer du inte."


-


Det är svårt att tänka på Slut. I förra slutet var ju du här. Vad gör jag nu?
"Hittar ditt eget sätt att vara en hel person utan någon, inte en halv person som bara är hel med någon annan" sa Lovisa. Hon är också klok.
Jag har den fantastiska turen att vara omgiven av så mycket intellig...intellektualitet. Människor som förstår att tänka i lager.


Och jag är rädd för allt.
Rädd för att ha kastat bort något som kunde vara något fint.
Du vet att jag tycker om dig?
I perioder, när du inte sett, har jag älskat dig i smyg, med stödhjulen på, för att se om det gick.
Och när jag skriver det nu så gråter jag. Såklart.
Just nu är det som att varje händelse i mitt liv ger upphov till nya forsränningar, fyller på dammar av sorg som silar ut en tår i taget.


Tanken på att jag läker, kommer tillbaka, vill försöka igen, och du har någon annan; den får hjärtat att stanna.
Samtidigt vill jag inget annat än att hitta någon annan än du.
Någon Annan Än Du; namnet på min nästa pojkvän.
När ska jag sluta smula hjärtan under skosulorna för att portionera ut hur det känns i mitt eget?


-


Så nej, idag vill jag inte dö. Jag vill snabbspola.
Jag vill vara i målet.
Kanske skriver jag det här till dig, kanske ut i tomma intet.
Jag saknar dig. Jag hatar dig, faktiskt, en hel del. Men jag saknar dig.
Jag kanske inte bara gillade den du utvecklades till.
(Kanske saknade jag dig långt innan vi bröt(s).)



Men all kärlek jag har är ändå lämnad hos dig.
Det är inte mycket, men du får den.



En del av mig är alltid din
Kram
Kyss
Kärlek

Din F






 

2020

augusti (2)
mars (1)
februari (1)
januari (1)

2019

december (1)
september (1)
augusti (1)
juli (2)
maj (1)
april (2)
mars (2)
februari (1)
januari (1)

2018

december (2)
november (2)
oktober (6)
september (8)
augusti (1)
juli (1)
april (1)
februari (1)

2017

december (1)
november (2)
oktober (4)
september (4)
augusti (1)

2015

maj (1)