Torsdag den 28 September 2017

konceptet med folk som lyssnar på musik i hörlurar

Letar vi verkligen efter
det perfekta slutet
fortfarande
tjugohundrasjutton och vi kan fortfarande
inte ta hand om oss själva
kanske är vi
till och med sämre på det
än någonsin

jag gillar konceptet med folk som lyssnar på musik i hörlurar
sa Oskar Linnros
jag planerar att
gå omkring i kvarteret
förlorad i ett par lurar och en hjärtesorg
vänta på tonen som triggar vattenfallen

låt mig få dö i ett par hörlurar
låt mig få dö med septemberhimlen som ett täcke över ögonlocken





Söndag den 17 September 2017

Fristäder

Regnet väcker mig. Smatter mot taket, ljudet av en värld som sover. Vi går in i koma i regn.
Jag ligger kvar i sängen, tänker. Tänker på dig, ville jag skriva först, men det är inte sant. Jag tänker på mig. På alla som får mig att känna något. Och på alla som bara är spelbrickor.

Rofylld, spellistan på Spotify. Den som tvingar mig att lugna ner mig. Claudia och Simon är följare till The Felicia Show, de får nya uppdateringar så fort ett nytt avsnitt kommer ut. De kommer nästan ut varje dag nu. Jag måste börja lugna ner mig.

Så jag har börjat springa. Det är ironiskt att fart gör en lugnare. Och fart har jag väl kanske inte, inte än, kanske inte någonsin. Men det är jag och min kropp som andas synkroniserat för ett tag och det är fint. Jag får en fristad i mig själv.
För en människa som jag, med min historia, är det större än allt annat.

Jag har blivit en passagerare. Någon annan kör mig. Hon är fantastisk, jag älskar henne. Men som i alla relationer blir man rädd att förlora den man älskar. Och jag funderar på att döda henne innan hon rycks ifrån mig.

Det är underligt hur de tidigare åren impregnerar en. Jag var tolv när jag blev värdelös, kanske tretton. Jag visste det, alla andra visste det. Då förtjänar man inte att få svar på när vi börjar, eller om vi har några läxor. Enligt högstadiets alla regler får de coola kidsen göra som de vill. De hade en annan valuta än jag, en hemlig valuta som bara byttes över flaskhalsar i föräldrafria villor.

Jag saknade att få lov att vara jag. Att slippa spela. Att slippa försöka. Bara.
Vara.
Ibland, allt för ofta, tror jag att jag fortfarande är där.


------


Helgen var en filmsnutt, med maxad mättnad, regissören var ett geni och manusförfattaren gud. Jag minns första dagen så tydligt, hur hans blickar brände och hur jag ignorerade honom för att han såg ut som mitt ex. Han pratade stockholmska och var lång, smal, rolig som fan. Replikskiften är min akilleshäl. Och när han tystnade och såg på mig som om jag hade imponerat honom, tystnat hans aldrig stängda käft, då var jag oslagbar.

Du borde ha utsläppt hår oftare. Räddade sig själv, alla tjejer borde ha det. Banan började rulla igen och jag tittade på honom. Han tittade på mig också.
På kvällen spelade vi biljard. Jag var fri och galen och helt jävla kaosad, men vad gör det. Det var min sista dag i fabriken. Vi skulle shota tills vi gjorde något dumt. Och dumt, det gjorde vi.

Jag lutade mig över biljardbordet. Kort kjol. Jag var upptagen med att skratta, vet inte om han tittade. Tror han gjorde det. Sa att jag var fin idag, men borde inte gett dig mer hybris egentligen.
Satte upp håret när vi var nere på tre kvar i båda lagen, sa så du inte blir distraherad.

Spelbrickor. Färgade bollar som skjuts in i öppna hål. I trappan kramade han om mig, sa jag kommer sakna dig som fan. Hans hand mot min rumpa. Jag tryckte mig mot hans stånd, som om jag inte visste vad jag gjorde. Vem är hon som styr mig, som får mig att våga? Jag älskar att vara i min kropp när hon bara kör.





Torsdag den 14 September 2017

Fyrverkerier. Det är så enkelt.

Jag gråter så jävla mycket, äter för mycket. Sover för lite och flippar ur flera gånger i veckan.
De kallar mig Känslomässigt vrak, men säger att det är okej. Några lämnar mig. Andra kommer.

Jag är definitionen av en svansång. Det hade varit skönt att veta om jag överlever det här, men det vet jag inte. Antagligen. Hoppet är radioaktivt, strålar alla andra delar av min personlighet, muterar dem. Jag är en glödande boll av hopp som ser ut som en döende svan.

Vi kysstes igår. Jag glömmer hur svag jag är för kyssar. Jag lever på dem, startar om med dem. Jävlar. Jag tycker om hur du luktar och jag tycker om hur vi båda andas så så tungt mot varandra. Jag älskar att vara kåt med dig, mot dig, på dig. Du är lagom på ett bra sätt, ivrig men respektfull. Du vill. Mig. Jag älskar det.

De kallar mig Känslomässigt Vrak. Jag tror att de har rätt, men ändå... Känslomässig storm, känslomässiga vattenfall kanske. Någon som går med full fart in i kaosets crescendo.

För det är något tilldragande med kaos ändå. Färg och fart och energi. Vi lever för det, om vi inte skapar vårt eget så iakttar vi andras. Vi är gjorda att berätta historier. Vi drömmer alltid i färg.

Vad är stort och vackert och eldigt och ändå livsfarligt och skrämmande?

Fyrverkerier.






Tisdag den 12 September 2017

Svansång

det är soundtracket av mig just nu och
kanske för alltid
det är svårt att se från där jag står
- klipporna i bakgrunden,
vattnet som slår och inget annat finns
hans röst och hans tröst på snapchat
tårar som stelnar på kinderna
i ett Göteborg som infrysnar

det är så filmiskt uttjatat
jag parkerar mig mitt på röda sten
funderar på om det här dödar mig
eller om jag kommer behöva leva med fler ärr
funderar på om det är sant som de säger,
att det kommer komma något bättre
jag vill inte ha något bättre
jag vill ha någon som är du
och hela vår historia

och solen går ner och om tre dagar är jag en flytboj
tjugotre år och livet renskrapat
som en alldeles för sen abort
jag blöder ut allt vi gjorde ihop
hela den fullständiga skapelsen
den ligger och dör i mina armar och

jag har ingen aning om hur man överlever något sånt här