Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in






Dagbok

Dagbok - September 2019

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 22 September 2019

Varför jag hatar henne


Hon har smilgropar som ett barn. En hy som inte vet något av vad vi andra kämpar med om vintern, när göteborgsväder fryser skinnet runt näsan i fjälliga lager och lämnar röda bett om kinderna.
Ljusa blå ögon. Blicken vaken, naiv, hemligt tillmötesgående.
Jag hatar henne från första gången jag träffar henne.

När hon utnämns till sommarens serviceprofil sväljer jag kräket tillbaka ner i halsen och ler med andra. Applåderar men inte så att händerna värker. Säger grattis, mest in till väggen.
Hon är arketypen av perfekt arbetare, går inte på toa om det är för nära rasten. Jag frågar om vi inte ska stänga båda kassorna när jag ändå tänkte gå, behöver snyta mig, behöver hämta vatten också, ena handen greppar mobilen och smyger ner den i fickan på vägen ut. Redan tidigare på dagen har det slagit mig att det kanske är avundsjuka jag känner. Men den ser inte riktigt ut som den brukar, den har inte sin vanliga form och tyngd i bröstet. Jag ger mig själv lite extra tid att fundera på toan.
Hon sitter i första luckan, den som sväljer alla gäster och lämnar oss andra som mest sneglade på. Dagens soundtrack är ett gummande i för hög oktav.
Detta ständiga, aldrig slocknande leende.

En vecka senare sitter vi i samma kassa. Regnet öser ner och inte en gäst så långt ögat kan nå. Det är det bästa med mitt jobb, bristen på andra arbetsuppgifter när vi inte står öga mot öva med en kund.
Idag städar jag hörnen, ordnar skivorna till den antika cd-spelaren i alfabetisk ordning. Torkar bänkar och räknar om växelkassan. Hon frågar lite lojt vad jag gör utanför. Vi för samtal som tjejer som vi gör. Vi siktar på jämna strömmar, båten måste åka på lugna vatten för att inte det ömtåliga innehållet ska krasa och välla ut.
Hon var i italien. Fantastisk mat, inte så dyrt. Och visst förtjänar man semester när man jobbat så hårt hela sommaren.
Jag kom hem från Serbien säger jag och det blir plötsligt en olympiad, vi tävlar med livet som insats utan att inse att vi utföra olika grenar.
Jag ger alltid folk en till chans, inte frivilligt, men det blev en princip för att hindra mig från att bli totalt bitch.


Jag försöker svara mig själv när jag frågar på om det är hennes fel att jag hatar henne. Om det är hennes röst som skär in i mig, eller det faktum att jag såg henne byta om och hon hade allt en kropp i dagens samhälle ska ha - smal midja, breda höfter, platt mage. Att hon vann och inte jag.
Men jag visste att jag inte skulle vinna. Jag kanske inte ens förtjänar att vinna, egentligen. Inte mer än någon annan.





 

2020

augusti (2)
mars (1)
februari (1)
januari (1)

2019

december (1)
september (1)
augusti (1)
juli (2)
maj (1)
april (2)
mars (2)
februari (1)
januari (1)

2018

december (2)
november (2)
oktober (6)
september (8)
augusti (1)
juli (1)
april (1)
februari (1)

2017

december (1)
november (2)
oktober (4)
september (4)
augusti (1)

2015

maj (1)