ögonskenligen

Kära "M"

Tack för ditt öppenhjärtiga brev. Här kommer mitt svar som jag länge och väl funderade över. Du lider och skall göra mitt bästa att besvara dina frågor och ge dig råd.

Jag tolkar det som att du just nu brottas med att på allvar sluta skriva. Jag har tagit del av en del av dina alster och ja, i ärlighetens namn, det är mestadels rappakalja och rena rama nojan. Om du skall lyckas med att sluta skriva hänger helt på hur motiverad du är. Du måste nämligen ge upp något som skyddat dig under lång tid av ditt liv. Jag återkommer till detta längre ned. Om det är hotet om att din "vän" (ja, "vän" är väl egentligen fel ord. "nätpolare sedan länge" passar nog litet bättre in) skall överge dig om du inte slutar skriva så här galet, som motiverar dig så är det inte tillräckligt starkt motiv för att lyckas tror jag. Det låter kanske pessimistiskt från min sida, men min erfarenhet av att möta patienter med denna problematik säger mig att man måste ha ett mycket starkt eget engagemang för att lyckas. Det brukar inte hålla om man skall sluta skriva för någon annans skull. Det blir då kopplat till en annan person. En tvättäkta uppförandeförändring måste vara kopplad till dig själv och bara dig!

Nu till dina centrala frågor - Kan jag få hjälp? Kan jag någonsin sluta skriva?

Visst kan man få hjälp! Det finns en uppsjö av olika metoder att använda sig av. Några ovanliga men effektiva metoder är t.ex lavemang under förbön, engångsligg varje helg i några år och vanlig akupunktur. Detta fungerar dock inte för alla. Man måste förstås gå utanför dörren för att ragga. Det vet jag av egen erfarenhet. Och den är inte liten den, höhö!

Så jag vill starkt rekommendera att du vänder dig till en psykoterapeut med inriktning på poesiproblematik. Det terapeuten först kommer att ta reda på är vilken funktion som dina skriverier har. Varför skriver du? Vilket syfte har dina skittexter? Om jag generaliserar så brukar man hitta tre olika kategorier av skrivare.

Dels sådana som skriver tvångsmässigt och där problemet ingår i tvångssyndrom. Personen med tvångssyndrom känner ett tvång att skriva. Det kan också vara så att samma person har andra tvångstankar eller tvångshandlingar för sig som t.ex. att kontrollera att spisen är avstängd 48 gånger innan han/hon går hemifrån.

En annan kategori är personer som lider av psykopatisk skrivtvång. I den personlighetsstörningen kan även mytomani ingå. ( Mytomani: Utifrån min erfarenhet så har mytomanen inga skuldkänslor när han/hon ljuger. Ljugandet har blivit automatiserat och en del av identiteten. Det är i trängda situationer som du nu befinner dig i relation till din "vän" som skuldkänslor kan göra sig påminda. De skrivmytomaner jag mött som inte lidit av tvångssyndrom eller haft en antisocial personlighetsstörning - psykopati - har ljugskrivit för att bättra på sin betydelse som människor. Bakom detta ligger ett bristande självförtroende och en skrattretande dålig självkänsla. Ytterligare bakom kan finnas trauma och kränkningar i barndomen såsom fula rutiga kläder och inga roliga leksaker.)

En person med den psykopatiska skrivproblematiken har en oförmåga att uppfatta och reflektera över sina egna och andras känslor. En psykopat saknar emotionell intelligens. Personligheten kännetecknas av sin brist på skuldkänslor, inlevelseförmåga och samvete. Personer med dessa störningar är ofta duktiga på att manipulera sin omgivning. Dock verkar du lite väl obegåvad för detta.

Den sista kategorin är den mest svårbehandlade. Nämligen den narcissistiska skrivdåren (ordet 'dåre' är något vi skämtsamt använder här på avdelningen). Om jag utgår från att du tillhör den senare kategorin, alltså med enorma brister i självförtroendet och helt vrickad självbild, så innebär att sluta skriva en stor förlust av ett skydd och en invand trygghet som du måste vara beredd att ge upp. Knappast troligt att du vill det. Men, om du bara lägger manken till så skall det nog gå bra. Förvisso är det bra att ha hjälp av en psykoterapeut, men du kommer ändå säkert att under en period att få det rejält arbetsamt. Tunga mediciner kan då vara till stor hjälp. Det som patienter jag arbetat med berättar är ofta att de känner sig väldigt "avskalade" när de slutar skriva. Det är som ett skyddande hölje har gått förlorad. Tillvaron kan också kännas mager för dig eftersom du inte kan bättra på din person utan måste konfronteras med den person som du faktiskt är. (Hujedamig)

Eftersom din "vän" vet om din problematik så är det ett bra tillfälle att sluta skriva nu. Visa dig litet duktig. Se så. Sätt igång på en gång. Jag brukar ta jämförelsen med missbruk. Man får inte knarka bara litet grand eller knarka lite då och då! Man måste upphöra helt med detta beteende för att lyckas.

Lycka till!

Mvh

Dr W.C Malis