har inte glömt naturen, jag har gått omkring och tittat på den. löven, träden, det här vattnet, havet ibland, skogarna så murrigt gröna, höstlövens röda nyans, jorden, marken, sanden på Ribersborgs strand, solnedgången

soluppgången och allt det där

stått förundrad och visuellt deltagit i denna skickligt uppbyggda rekvisita, en scenografi som slår en med häpnad, det var upplevelsen varje morgon på Chalk Hill i Kalifornien

som på något sätt tillochmed fick mig lite religiös

det som slår mig nu är det som var, mitt objektifierade subjektiva

 var var jag? när jag talade om mirakel och underverk, hur underbart det var allting

stod där och blinkade

jag gräver mig ner här i svartvattnet, ty dyn och mörkret gör mig till mer.

den gör min röst hörd, och jag hör mina andetag darra på läppen

utan metafor, får allt mer betydelse. jag lyser mer.

jag faktiskt lever den som jag är, tittar inte bara på som förut.

är med, känner du det?