den där känslan som lyfter mig upp och placerar mig i ett lullabylandskap där skratt och tårar känns desamma. trivsamt. där svarta avgrunder bara är ett ord bland alla andra och inget att lägga någon vikt vid. som att vända blad och sekunderna senare redan ha glömt vad som stod där.

jag är ett avtrubbande piller ifrån den grå och tunga sörja som redan slukat mina ben, nu slickar mina knäskålar med lystna tungspetsar och lyssnar man riktigt noga så finns där ett hånskratt som faktiskt är fullt synbart.

jag är ett piller ifrån dagar med artificiell sol, nynnande låtgåkänslor och ett lekande litet småleende i mungipan åt alla små meningslösa och absurda dråpligheter som ju hör livet till. haha. ja tänka sig.

ett litet jävla piller. ifrån. för uppenbarligen producerar min hjärna inte tillräckligt av den varan. och det är så tröttsamt att värja sig mot demonerna i längden när jag inte från början tilldelats några vapen. och att alltid klara sig själv känns så ensamt.