naturen tar mig, på betongperrongen, blinkar ljust, kön, alla människor som ser på, de undrar och vet, jag köper godis, min far sände mig en blå sammetsask som jag fyller med vildhallon nu, tack pappa

vi kan se italiensk Fellini, Montalbano - även han - cyklar med ett brev, kysst av landets hösthetta, azurblå hon står i havets bränningar, håret lockar sig, växer

så vacker vulcan i sin ven, venus föds ur gen-ialisk magma, vi är sten som huggna ur tiden, men flyktiga, fängelset är endast förgängligt, vi lever där och i mitten av det, utanför det är vi eviga