när blev orden så substanslösa
och blickarna så nervöst sökande
som en hungrig katts:

"jag tar vad jag får"

när blev tankarna så oroväckande svarta
och när började sorgerna
hopa sig outsagda
längst in



i lådorna
ligger den verkliga lyriken och skriker
att allt vi någonsin velat
är att få vara nakna tillsammans,
slippa skammen


men dikten blev en äcklig mamma och

poesin
pulshöjarna

blev monument över
allt det där vi aldrig
släppte fram

dom, och sekunder innan Det
börjar värka i kroppen

dansen,
doften av nån annan,
smaken.
tillfälliga ögon
som tar tillfället i akt
och sekunderna helt
utan tvivel


hungriga nervösa blickar
"vi tar vad vi får"

hungriga nervösa blickar
lätta att liksom

se igenom

och förbi