Det var som om vi alltid hade följt samma väg
i paraplyspetsade pepparkakor
och i parfymfärgade ögonbryn

ingen annan kunde inse nyansskillnaden
men för oss var det som
grodspott och blåbärspaj

det var ju bara att följa vägskyltarna
för att någon gång nå den omtalade kakburken
den som man inte kunde öppna på natten
i rädsla för att väcka gubben i månen

eller var det kanske i nyfikenhet
som vi faktiskt gjorde det
trevade fram i mörkret
satt på en brygga och mumsade på drömmar

redan den morgonen hade vi ju sett
att det var förbjudet att parkera
men att man skulle visa väjningsplikt

någon talade om tid
och vi refererade till myrslokar

så vi stannade där
bara för att trotsa
och bara för att någon gång få smaka
på dimmans frusna skratt

femton myrsloksspår senare kände vi lukten
den omgav oss
den övertygade oss
det påverkade oss att avbryta vår protest

och vi gick
som om vi inte kunde skilja på
kokosbollar och en sjögurka

stoppskyltarna kunde inte hindra oss
och plötslig var alla synintryck
som en rak kurva
i solens skugga