- Varför reagerar du aldrig? varför måste jag bära allt!...Aldrig i helvete!! Ekade det i lokalen. Ordet helvete studsade mellan väggarna och kändes som det aldrig skulle upphöra. Dörren smälldes igen, och tystnaden återinträdde.

Där stod jag nu helt utlämnad. Jag ställde ju bara en lite oskyldig fråga, och fick ett svampmoln som reaktion tillbaka. Det var övertydligt att reaktionen var enormt överdriven, och jag insåg med hjälp av förnuftet att något annat måste ligga i bakgrunden och gro. För resultatmässigt var jag redan i hamn med det som jag hade företagit mig med. Jag ville så gärna bara få det bekräftat, men istället stod jag där med en mental blåtira och ett bakåtkammat hår.

Livet är bra knepigt! Jag trodde enfaldigt att detta var något som var bra både för mig och för henne. Men istället så blev det ett uppbrott och dörren framför mig att stängts igen med en sådan kraft att det kändes som om marken fortfarande gungade under mina iskalla fötter.

Jag var en naiv och levnadsglad optimist, så problemen framför mig och ord som ångest och dåligt samvete var ännu inte uppfunna. Kanske var de det och där jag hade trampat på tårna. Men ovetskapens fantastiska källa skapar en mental frihet oavsett om jag träskvandrar och blir nedslagen och misshandlad. För mitt sinne ställer sig aldrig den självklara frågan varför? Utan jag vandrar sakta och med gemaklig hastighet vidare mot nya mål i livet. Detta beteende retar skiten ur den stora massan... Varför? Jo, enkelt utryckt, just därför att en majoritet lider alla helvetes kval med vardagliga händelser. Dessa samlas på hög och motarbetas - gärna under nattetid - av den drabbade. Medan jag lät varje liten så att kallad motgång rinna av mig som om motgången var fettet och jag vattnet.

Jag sov gott om nätterna. Jag log åt min omgivning, och jag kunde aldrig bli riktigt provocerad. Någon hade sagt:

- Vänta bara tills din bägare är full, ja då jävlar!

Jag har väntat och väntat, och sover fortfarande vansinnigt gott om nätterna.
Nu vet jag inte om det var av avundsjuka eller oförstånd som gör att mina medmänniskor tycker att mitt levnadssätt var provocerande. Men faktum kvarstår ju till trots. Det är bättre att Ni är sura och förbannade, än att jag sällar mig till den klubben. För av vilken anledning ska jag sova dåligt om nätterna, oroa mig till pillerknaprande status och äta ångest till varje frukost?...Vilken anledning?

Min lycka skapade naturligtvis detta fenomen, och ännu en gång förlorade jag min livspartner, just för att hon inte kunde förstå varför jag aldrig var orolig, varför jag aldrig sov dåligt, och varför hon kändes sig genomtyngd av alla känslor som hon så gärna ville dela med sig.
Jag hade redan sagt att det var okej. Jag kunde gärna lyssna, men jag förstod fortfarande inte vad det förde med sig för gott, att även jag skulle samma ödesväg vandra. Vad är det för mening?

För går saker och ting åt helvete, så gör ju de det!. Hur kan jag enskilt stoppa andras val? Då skulle jag behöva ägna större delen åt mitt liv åt att förebygga kommande problem...Och vad skulle det i sin tur innebära. Jag skulle nog sova dåligt om nätterna, oroa mig till pillerknaprande status och äta ångest till varje frukost?...

- I helvete heller!! Sa jag så det ekade i lokalen. Ordet helvete studsade mellan väggarna och kändes som det aldrig skulle upphöra.