Tänk att jag blir lika överraskad varje gång. Trodde att jag hade överlistat årstidsväxlingarna det här året genom att strunta i sommaren. Jag tänkte, varför skulle jag åka till en sjö och ligga där och steka mig i solen, vad är det som säger att bara för att solen skiner måste jag vara ute i den? Min inre diskussion blev kort och beslutet enhälligt. Jag behöver inte bry mig!
Vilken frihet! Jag satte igång med något innepyssel, såg solen röra sig från ena sidan av huset till den andra, långsam, het, manande. Men jag brydde mig inte. Fortfarande.

Jag vet inte om det är någon annan än jag som har den känslan att friheten inte upplevs, om den inte står i motsatsförhållande till något inbillat eller verkligt tvång. För mig är det så gott som alltid enbart när jag väljer att avstå ifrån något som jag upplever frihetskänslan, befrielsen. Är det möjligen en rest från trotsåldern, upptäckten av möjligheten till att markera det egna jaget genom av att säga nej?
I så fall verkar det lite fånigt och omoget. Men jag tänker inte döma mig själv. Jag tänker tillåta mig att behålla de vägar jag har för att nå min egen inre sanning och befrielse, tänker tillåta mig att mogna i min egen takt och på de sätt som ger min själ vingar.

I förrgår gick jag på en liten morgonpromenad, ett beslut som vuxit fram ur kroppens ovilja att tränga in sig i det som finns i min garderob. Och det var då, medan solen värmde och gassade och tunna molnskyar svepte förbi på låg höjd som det där märkliga undret inträffade. Jag kände något lite kallt på kinden och tittade upp. Hjärnan vägrade att förstå det ögonen tog in. Något mycket litet och vitt fanns i luften, smått som regndroppar men lenare, mindre vått och kallare.

Det var inte... kunde inte vara... kunde omöjligt vara... snö? Det minimala vita tätnade och tog lite mera formen av snöflingor, virvlade ner, lätt, luftigt, som en dröm. Hjärnan arbetade febrilt med att tolka fakta. Men det är ju inte möjligt, sommarvärmen har ju hållit i sig så länge, det KAN INTE snöa redan, tidigare än normalt till och med.
Och så fortsatte hjärnan på högvarv, insåg att vi hunnit över mitten av oktober och att det alltså inte alls var tidigare än normalt. Ungefär när jag hade tolkat fakta och fått reda i hur det låg till, hade det lätta snöfallet upphört. Inte minsta tecken fanns någonstans. Flingorna smälte innan de ens nått marken i den plusgradiga luften.

Inom mig växte i bröstet den där känslan av mysterium, det oförklarliga och fantastiska i årstidens växlingar och övergångar, livets ständiga flöde och naturliga rytm. Lycka!