Hon sitter där

så stilla

skör som en flicka

i glashus

Ryggen mot

kallt glas

utsatt i sårbart

läge

Skyddsmurar hotar rämna

tårar spränger sin väg

välkänd smärta

utsatthetens ovän

Själens  lidande

rinner sakta ner för

hennes darrande kropp

befinner sig

på helvetets förgård

Renad tom

står hon där

styrkan tar vägen

över kargt landskap

Finner så stig

in i sårade förmak

med tillit till livet

tar hon ett steg...