Flickan med den rakade skallen var trött på att inte bli tagen på allvar.
Trött på att folk såg på henne med en misstänksam blick och ett roat småleende som spelar i mungiporna.
Trött på att folk tisslade bakom hennes rygg och skrattade föraktfullt åt henne.
Trött på att bli betraktad som ett problem, en härva med snören som måste redas ut och slätas till.

Flickan med den rakade skallen var oändligt trött på att hennes styvfar alltid såg på henne
som en tonåring som snart skulle växa till sig.
Hon var frustrerad över att hennes ord och handlingar bara sågs som en tonårsrevolt.
Trött på att inte bli sedd.
Trött på att bli tagen för en barnslig rebell.

Flickan med metall genom sin hud ville så gärna bli sedd.
Inte för vad hon var utan för den hon var.
Ville att hennes styvfar skulle inse att allt hon gjorde INTE hade som syfte att att reta upp honom.
Slagorden som steg i hennes strupe var inte menade för hans öron.
Propagandan på hennes vägg var inte ämnad för hans ögon.
Stålhättorna på hennes kängor var inte till för hans bröstkorg.
Inte till för att krossa hans makt.

Flickan med metall genom sin hud försökte skapa sigsjälv.
Åtminstone omdana.
Hon försökte ge sigsjälv nya värderingar och uppfattningar om livet.
Slagorden och propagandan var till för att ge hennes själ frihet,
ge den lugnande medicin för alla de år då den aldrig fått chansen att ge uttryck för sina egna känslor.
De stålskodda kängorna var till för hennes egen trygghet.
För att skydda henne mot förtrycket som klampade omkring utanför hennes rum med tunga steg.
För att kunna sparka sönder de drömmar som om nätterna gjorde hennes liv till en mardröm om dagarna.
Dagar som blev nya drömmar om nätterna.

Flickan med svartaste sot kring ögonen brukade slå igen sin dörr bakom sig.
Hon gjorde det eftersom att hon ville att hennes styvfar skulle höra hennes protest.
Hon kunde inte skrika den. Hon visste att rösten inte skulle hålla.
Hon brukade spela sin musik så högt hennes stereo förmådde.
För att döva den djupa klagan som åt upp henne inifrån.
För att hålla tillbaka det som hotade att slita sönder henne och ta sig ut.

Flickan med svartaste sot kring ögonen brukade sitta på sängen och dränka in rulle efer rulle av törstande toalettpapper med blod.
Sitt eget hjärteblod.
Offra sin själ åt högre makter för att köpa sig bättre mental hälsa.
Med tunna, vackra metallblad försökte hon mörda sitt självhat.
Som hypnotiserad kunde hon sitta där och se blodet rinna utmed sina armar, sina bröst, sin mage, sina ben.
Det enda som dog var hennes själ.

Flickan med dödens hand på sin axel var trött på att inte få vara ifred i sin utveckling.
Trött på att hennes mamma skrek vettlöst varje gång de blodiga metallbladen upptäcktes.
Eller när tröttheten som kallas apati satte in, och fick henne att ligga stilla och stirra in i väggen i dagar,
och gjorde att hennes mamma vakade vid henne säng.
Hon var oändligt trött på att bli tvingad att tugga i sig föda när levnadsmättnaden fick hennes hud att bli blek,
hennes kläder att hänga slappt och hennes skinn att smita åt kring hennes förtvinade muskler och spröda ben.

Flickan med den rakade skallen var så intill döden trött på att aldrig bli tagen på allvar.
Trött på att hennes politiska engagemang i andras ögon bara sågs som ytterligare ett sätt att ta livet av sig.
Man hade kunnat skydda henne mot knivarna, svältdöden och mot apatin.
Men mot andra människors hat och blodtörst kan de inte skydda henne.
Hon var så trött på att allt det hon reagerade mot;
- inskränkthet, intolerans och främlingshat,
bara skulle vara ännu ett tecken på hennes totala avsaknad av självbevarelsedrift.





010616