jag andas nätter djupt ur ljusa dagar
i flykten över frusna döda lakan
som thisbe sjunger silvervita toner
och flyter i en fläck av frostat liv

du ger mig då en kartbok utav socker
och spinner sakta tills den gjutits samman
med mina fingertoppars första resa
inunder dina silkesmjuka städer

där himlen forsar fram som fruset vatten
och speglas ner och blöder snö på ytan
så finner jag din bleka kropp av glas
som vindens vindlar blåst ihop av sand

för stormens fågel flyger fram alltjämt
bland bergen atlas bär på sina axlar
men liljan blommar bara röda bär
och verklighetens vener irrar vilse

så lägger mörkret täcket över vägen
och solen bränner resterna till aska
du vilar i en våg av sänkta segel
i fotavtrycket utav det jag minns

som vintergatans våta kullerstenar
bär gränslös längtan ut till öppet hav
så droppar sorgen sakta ut ur blicken
och vinden målar marmor av dess hy