som ett spöke
yttrar hon ett 'förlåt' innan hon
biter i läppen och
hindrar tårarna att rinna för
hon vill inte gråta
inte inför dig hon vill inte
hon ska inte!

inte visa sig svag inför dig
och läppen går sönder och
blodet smakar järn
och du bara stirrar
stirrar stirrar stirrar innan
de där klyschiga orden
far ut i rummet och studsar
mot den hårda atmosfären
'det är inte du, det är jag'
hon håller inte med
för henne är du allt

för henne är du allt men
för dig är hon en skugga
av sitt forna jag,
en kall gudinna med mörkret
och depressionen som lakejer
skillnaden är för stor
och musiken spelar och
tårarna börjar rinna
ändå
fast hon inte skulle
du tittar bort och
stänger ute
stänger in dig
vrider händerna

sängen är fortfarande varm
rummet är kvavt och
du säger inget
ni var odelaktiga
inte längre
och nu är du ingen tröst
det vet hon, men ändå
ändå vill hon krypa upp
intill
precis som förr
göra änglar bland lakanen
precis som förr

du är judas
det vet du: du hade lovat
att för alltid stå kvar även när
vindarna är för hårda och du knappt
kan gå
du lovade henne en gång och
hon trodde dig
du också
ett tag iallafall
tills det började snöa och du frös
men inte hon
du frös till is och hon kunde inte värma dig