Novell


MÖTE PÅ ETT TÅG

Tåget lämnade stationen, krängde gnisslande över några växlar och ökade sakta farten. Utanför min stängda kupédörr dunkade några nypåstigna sina resväskor genom korridoren till sätet med det nummer som överensstämde med deras platsbiljett. – Skönt med en egen kupé, tänkte jag då ingen visade något intresse av de lediga säten som omgav mej. I viss mån lättad återgick jag till vyerna utanför kupéfönstret.

Plötsligt öppnades dörren och en flicka tittade in. Hon hälsade och frågade om det var ledigt med en nick mot platsen mittemot min. – Javisst, sa jag, glad att tillskottet bara var en person och inte ett helt sällskap. Flickan kom in i kupén och drog igen dörren efter sej. Hon la upp sin ryggsäck på bagagehyllan och slog sej ner vid fönsterbordet mitt emot mej. Efter en stund hade hon gjort sej hemmastadd och gjorde som jag, tittade ut på landskapet vi for förbi.

När jag åker tåg på dagen är det ingen idé för mej att försöka läsa, den till synes oberörda naturen och de mänskliga bygderna drar hela tiden min uppmärksamhet till sej. Det framrusande tåget verkar bara vara en tillfällig episod trots sin brutala anstormning – livet flyter på där ute i världen som om ingenting hade hänt.

Flickan verkade lika fascinerad som jag av det ständigt förändrande panoramat utanför det ovanligt rena kupéfönstret, men för min del, blev det nog så att sedan hon kommit in i kupén utgjorde hon ett mycket mer tilldragande blickfång än de i och för sej vackert vajande sädesfälten mellan miltals med mörka skogar där lockande glittrande vatten skymtade mellan trädens stammar – ni vet. Fast jag annars, helt nöjd njöt av just det skälet – som jag tycker är en del av tjusningen med tågresor.

Mitt kupésällskap var en i mina ögon mycket charmerande ung kvinna. Brunt solblekt hår flöt ner över hennes axlar i mjuka ostyriga slingor, letade sej ner och lade sej som en vajande ridå över hennes bröst som mjukt avtecknade sin form under hennes glest stickade tröja.
Hennes ansikte fängslade min blick. Det var täckt av skimrande fina fjun som glänste i regnbågens alla färger när solen emellanåt lyste in genom kupéfönstret. Samma regnbåge lekte i hennes hår. Hennes ansikte var vackert solbrynt, likaså hennes lugna starka händer, även den del av hennes ben som skymtade under hennes långa kjol hade fin gyllenbrun sommarfärg. Hon var helt omålad vilket jag föredrar när det gäller kvinnor.
I skälva verket tycker jag inte alls om en massa artificiell smörja som flickorna räddhågat täcker sin naturliga skönhet med. När jag någon gång påpekat detta, säger dom sej inte ha någon skönhet att täcka, vilket i de allra flesta fall är fel. Det som präglat deras uppfattning är jantelagens förtryck och reklamens endimensionela hårt retuscherade vrångbilder av kvinnlig skönhet, ideal som kräver produkter för att uppnås – mycket dyra produkter.

Några sådana produkter såg jag som sagt, inga spår av på flickan och jag njöt. Hennes ljuvligt oansade ögonbryn formade sej i två vackra bågar över hennes bruna ögon och hade samma färg som hennes hår.

– Ja, jag satt och såg på henne. Det kan tyckas ofint och ohyfsat och framför allt besvärande för den som blir tittad på, det är jag inte omedveten om. Därför gjorde jag det lite obemärkt och i smyg först. Naturligtvis la hon märke till det, men tycktes inte ha någonting emot det. Fortsättningsvis lät jag bara mina ögon vila på henne, vilket kändes helt naturligt efter en stund och jag fick en känsla av att hon tyckte om det.
Jag ville också ge ord åt det jag såg, säga något uppskattande till henne men visste inte riktigt hur jag skulle formulera mej, men efter en stund kom det av sej själv.

– Jag brukar också betrakta landskapet och allt vackert och intressant som vi åker förbi, sa jag med en ton av samförstånd. Det gjorde jag också innan du kom, men landskapet där utanför lockar mej inte längre, även om det är ovanligt vackert nu när det är höst.
Jag antar att du förstår varför,,, det känns lite meningslöst att stirra ut genom fönstret när det jag vill se finns på annat håll.

– Gör inte det då, sa hon och såg lugnt på mej. Sedan log hon och mellan hennes mjukt formade läppar skymtade hennes tänder som de dyrbaraste smycken. Tack, sa hon sedan. Det är ju roligt att någon tycker jag är vacker och inte ”anskrämlig” som vissa utryckt sej.

– Va, sa jag med oförställd förvåning, nej,,, det kan jag inte förstå, att någon kan se något anskrämligt i dej.

– Ja, du vet, lång klänning, säckig tröja, ryggsäck och så…

– Om du menar den uppenbarelse som är du – så kan jag inte se något fel alls, sa jag med eftertrycklig indignation.

– Du såg väll inte kläderna förståss, sa hon retsamt.

– Inte i första hand, medgav jag allvarligt. Jag såg mest ditt ansikte och inte är det anskrämligt precis, tvärt om. Jag tycker mycket om dina små fina ansiktshår som skimrar i regnbågens alla färger när solen lyser på dej – vilket den mycket gärna tycks göra, sa jag med en suck av avund – nja,,, kanske inte avund men i alla fall med en liten tanke på om solen ville dela med sej lite.

– Så du tycker inte det ser ut som skägg då, retades hon. En kvinna ska ju inte ha skägg.

– Skägg och skägg och ska ha och ska ha, sa jag. En kvinna ska väll vara som den kvinna hon är och inte som någon lögnaktigt schablonartad tvålreklam. Föresten använder jag inte tvål, la jag till med skämtsamt eftertryck. Förutom att dom oftast är kladdiga och halvt upplösta luktar dom inte gott. Näsan blir helt bedövad av deras oljigt kletiga doft!
Vi skrattade båda och det kändes mycket skönt att skratta tillsammans med henne.

Hon tittade rättframt forskande på mej och ett litet veck syntes mellan hennes ögonbryn.

– Du verkar ju kunna hålla dej ren ändå, sa hon konstaterande och log.

Vårt samtal hade kommit igång och efterhand talade vi om allt möjligt. Tiden rusade liksom tåget och vi närmade oss alldeles för snabbt den station jag skulle gå av på. Till min glädje skulle även hon gå av där. Tåget saktade in och folk flockades vid dörrarna. Vi satt dock lugnt kvar tills de flesta hade gått av. När vi skulle gå ut tog hon upp ett alldeles för långt tungt paket som hon hade haft liggande på golvet i gången utanför kupén. Det var väl inslaget i brunt omslagspapper och omknutet ned rejäla snören. Uppenbarligen hade hon tänkt konka på det själv, för utan ett ord släpade hon det med sej.
Jag brukar inte hjälpa damer med deras prylar och pinaler men denna situation ställde sej lite annorlunda.

– Hördududu, sa jag. Jag skulle faktiskt kunna hjälpa dej en bit med det där. Vart ska du, undrade jag sedan.

Hon skulle ta en buss alldeles utanför stationen. I och för sej kunde hon klara sej själv, men okej då. Hon uppskattade mitt erbjudande för paketet var ganska svårt att hantera i trängseln. Vi jämkade paketet mellan oss och travade iväg. – Sedan skulle det nog gå bra, sa hon och förklarade att hon inte behövde byta buss och bodde ganska nära hållplatsen.
Jag hade ingen annan packning än min axelremsväska och hon hade sin ryggsäck, så i övrigt var det inte så ansträngande. Väl framme vid busshållplatsen blev vi upplysta om att turen var omlagd på grund av en demonstration. Det kryllade av poliser över allt och på håll hörde vi vansinnets stämmor skandera att dom ville ha ihjäl någon. Det va han med ”satansverserna” som dom av någon anledning ville hänga upp, visade det sej. Det hela var mycket olustigt. Jag ville inte vara åskådare till människors religiösa oförsonlighet och inte lämna flickan hur som helst heller – med sitt paket.

– Var bor du, går det någon annan bus dit, undrade jag och sneglade på den långa kön till taxibilarna. Eller ska vi gå in på ett fik någonstans tills dehär är över. Hon nickade och vi drog in på en tvärgata för att så snabbt som möjligt komma ifrån både oväsen och trängsel. Där blev det lite lugnare omkring oss. Vi kunde fortsätta vårt samtal och kom osökt in på ämnet frihet och religion, vi undrade båda om det senare egentligen var av ondo eller godo.
Så sakteligt lämnade vi den skränande massan bakom oss och travade på med paketet som en länk mellan oss, intensivt inbegripna i vårt samtal. Något öppet fik såg vi inte till och efter en stund var det inte långt kvar, sa hon, till hennes bostad. Hon undrade om jag ville komma med hem till henne.

– Vi kan fika där, föreslog hon. Om du har tid alltså? Fast det värkar du ju ha, la hon till och log.

Jag tackade för erbjudandet och kände mej mycket glad över att vi inte bara skilts åt efter tågresans slut – sådär som det brukar vara. Jag passade på att tala om vad jag hette och hon talade om att hon hette Michelie. Jag upprepade hennes namn, smakade på det. "Michelie",,, fint, sa jag, vackert namn.

– Vacker flicka, vackert namn, skrattade hon och sa snällt att mitt namn också var fint, ”Björn,,, det passar dej bra du ser ut som en björn”. – Det är bara blåbärsskogen som fattas, skrattade hon med en underfundig glimt i sina ögon. Hon puffade vänskapligt på mej med paketet och hennes härligt varma skratt gick rakt in i mitt hjärta.

– Här, nu är vi framme. Här bor jag två trappor upp. Vi lirkade in oss själva och paketet genom porten som slog igen med en skräll efter oss.

Väl uppe öppnade hon och jag bar in paketet i hallen där jag ställde det lutat mot en vägg.

– Hemma igen, sa hon och petade med foten i posthögen innanför dörren.

Att döma av högens storlek verkade hon ha varit borta ganska länge, så jag frågade var hon varit. Hon berättade att hennes föräldrar hade ett hus en bit från stationen där hon klivit på tåget. Där brukade hon vara på somrarna. Föräldrarna hade aldrig tid att vara där så hon var för det mesta för sej själv, vilket hon sa att hon trivdes med.

– Här är föresten en bild på huset, sa hon och pekade på ett foto som hängde på hallväggen. Det föreställde ett rött hus med ett tornliknande trapphus vid ena sidan och ett klockformigt tak på den andra. Jag såg att det stod 1928 på vindflöjeln av plåt på tornspiran. Ett par åror stod lutade mot väggen och de två altandörrarna stod vidöppna med fladdrande gardiner. Hela bilden andades sommar och frid.

– Ja, där förstår jag att du trivs, sa jag med inlevelse. Det finns en sjö i närheten förstår jag.

– Ja, eller snarare havet, det ligger och kluckar alldeles nedanför huset. Det finns en sjöbod också. – Ojojoj, jag längtar redan tillbaka, suckade hon och ett drömmande uttryck drog över hennes ansikte.

– Det förstår jag. Varför bor du inte där, undrade jag.

– Det undrar jag också, sa hon dröjande och gick ut i köket. Jag följde efter och slog mej ner vid köksbordet.

– Nu ska jag se vad vi får att äta, sa hon och gick in i skafferiet där hon rumsterade om en stund.

En lägenhet i originalskick med ett möblerbart skafferi, tänkte jag, det var före platsbristens och kylskåpets dagar.

– Dehär verkar bli magert, sa hon då hon kom ut. En burk majs och hårt bröd. Ska vi gå ner och köpa någonting? Vänta! utbrast hon. Jag har ju en frys också. Broccoligratäng!? Gillar du det?

– Jättegott, sa jag. Men det är helt okej med majs och hårt bröd.

– Det är till att vara anspråkslös, log hon. Men vi ska väl ha det bästa huset förmår, tycker jag. Hon tog fram gratängen och stoppade in den i ”mikron”.

– Vad ska vi ha att dricka då, undrade hon. För dej går det säkert bra med torrvatten, men jag vill ha vin, skrattade hon. Hon gick in i skafferiet igen och kom ut med två lätt öl. Dricker du sånt, frågade hon och ställde dom på bordet.

– Visst, sa jag och måste erkänna att jag inte var så engagerad i den lilla detaljen. Däremot talade jag om att jag faktiskt var lite nyfiken på vad det var i det där paketet som vi burit hit.

– Det skulle du allt bra gärna vilja veta, skrattade hon retsamt. Hon var inte så lite busig av sej, hade jag redan förstått – en busighet full av vaken livsglädje. Jag tyckte verkligen om att vara i hennes sällskapliga närhet.

– Gissa, sa hon och hennes ögon glittrade.

– Du har varit på landet och det har varit sommar, funderade jag… Skidor är det i alla fall inte, konstaterade jag. Du har varit på auktion och köpt någon spännande grej,,, – en hängmatta! utropade jag med ett uttryck av triumf.

– Det var inte så tokigt för att vara första försöket, skrattade hon. Kom ska jag visa dej. Hon och gick före ut i hallen och jag märkte hennes iver.
Vi bar in paketet i vardagsrummet. Knöt upp snörena och vecklade av tyget som omsorgsfullt var svept omkring innehållet. En isärtagen vävram i trä och två hoprullade vävar.

– Bildväv, sa hon och la till med viss stolthet i rösten. Jag väver.

– Jahaaa,,, sa jag undrande för jag var inte närmare bekant med tekniken. Dom här har alltså du gjort, sa jag och pekade på rullarna som var rätt stora. Vill du inte låta mej se, frågade jag för jag märkte att hon nu visade en viss tvekan. Det är ju alltid känsligt att visa sånt man åstadkommit själv och jag hoppades att jag skulle tycka om hennes alster.

– Jo,,, sa hon dröjande. Det är de sista jag gjort... Jo, sa hon igen med mer bestämd röst. Du ska få se dom. Kom! sa hon och tog den ena rullen och gick in i ytterligare ett rum. Jag tog med mej den andra och följde efter. Det var hennes sovrum.

Rullgardinerna var nerdragna och solen sken på dom från utsidan. Det gav rummet ett blålila ljus och en sval känsla som kontrasterade starkt mot den varma eftermiddagssolen i vardagsrummet. Michelie gick fram till en trätexskiva på väggen och nålade upp den väv hon burit in. När hon rullade ut den såg jag huset från fotografiet i hallen, men nu ur en annan vinkel. Havet skymtade bakom byggnaden och en brygga där en roddbåt låg förtöjd.

– En saga, sa jag beundrande. ”Jättefint arbete” och det var det verkligen. Hon drog upp rullgardinen och ljuset flödade in över väven. Bilden var underbar, färgerna förmedlade sommardagens värme – det var så jag riktigt kunde känna den friska doften från havet. Helt fantastiskt, sa jag med äkta beundran.

Efter en stund tog hon den andra rullen, fäste upp den på samma vis på väggen mittemot. Medan hon höll på med det såg jag flera vävar ligga rullade lite var stans och insåg att den stora bilden av en roddbåt som speglades i blankt vattnet som jag såg genom dörren till vardagsrummet också var en bildväv. Jag förstod att det var samma roddbåt som låg förtöjd vi husets brygga på den väv vi först tittat på. Det eviga ögonblick som med så otroligt fin känsla återgavs på bilden var så nära att jag riktigt hörde det loja kluckandet av vågor som nyss vaknat en tidig sommarmorgon. Nattfukten låg ännu kvar på båtens tofter, solens strålar lyste skimrande ner genom vattnet under båtens skrov där det liksom lyfte den med sitt ljus.

– Vad du är skicklig, sa jag och varken ville eller kunde dölja min beundran. Jag vände mej mot henne, betraktade hennes energiska gestalt där hon ordnade med den andra väven och insåg vilken fantastisk energi och skapande förmåga hon hade.

– Mycket arbete, svarade hon sakligt utan att vända sej om. Så rullade hon ner väven. Synen den förmedlade tog mej med fullständig överraskning. Det dunkade i tinningarna och jag kände min lem obändigt spänna innanför byxtyget.
Det var ingen tvekan, bilden föreställde henne själv.

– Michelie, viskade jag.

Hon låg i gräset eller i mossan med benen särade och armarna bakom huvudet. Hon log. Hennes sköte var delvis öppet och glänste av lockande kåtsav. Hon var så fin, så full av naken längtan, så fri, rofylld och glad.

– Vilken flicka, vilken underbar flicka, tänkte jag. Är allt detta sånt som du gjort, frågade jag och pekade på alla hoprullade vävar runt omkring. Hon suckade nästan sorgligt och lite skälvande – ja. Det var som en snyftning.
– Vilken fantastisk skatt du har, sa jag. Så här vackra ting skulle folk bli lyckliga av att få se – precis som jag nu, la jag till och lät mej uppslukas av bilden med den längtande flickan – intensivt medveten om att hon själv fanns i rummet alldeles bredvid mej.
Rullgardinen på den sidan närmast väven var fortfarande nerdragen och gav sitt förunderligt svala blålila ljus åt vävens inbjudande längtande flicka.

Som jag stod där i full beundran av det jag såg mindes jag plötsligt en mycket stark upplevelse jag fått vara med om för inte så länge sedan. Plötsligt föresten, jag tänkte faktiskt ganska ofta på denna episod som jag dittills höll för en av mitt livs absolut mest fantastiska höjdpunkter. Jag undrade om hon ville att jag skulle berätta den och det ville hon.
Jag satte mej på en stol mittemot väven och med blicken på den började jag min historia.

Blåbärsflickan

För inte alls så länge sedan stod jag mitt i blåbärsriset i en underbar skog och åt av de härligaste blåbär man kan tänka sej... Jag gjorde ett uppehåll i berättelsen för att dra ner den andra rullgardinen också sedan jag förvissat mej om att Michelie inte hade något emot det.
Åter satte jag mej på stolen och hörde Michelie krypa upp och sätta sej tillrätta i sin säng. Vänd mot väven som nu var mycket dunkelt och trolskt belyst av det märkliga rullgardinsljuset återtog jag min historia.

Blåbären var som när jag var liten, stora, saftiga och så söta som jag mins att dom var när jag var barn. Jag plockade och åt av hjärtans lust och mådde som en björn i blåbärsskogen borde må när bären är mogna. Men mitt i härligheten infann sej en märklig känsla av att jag var iakttagen och då jag inte kunde upptäcka någon som orsakade den känslan, störde den mej ännu mer.
Det var konstigt därför att jag vanligen inte brukade bry mej särskilt mycket om någon ser mej, oavsett om jag har kläder på mej eller inte, vilket jag inte hade för tillfället – dom hade jag slängt av mej när jag badat i sjön som låg alldeles i närheten.

Det var en sådan där härlig dag då luften är som en mild smekning och solen ger sin härliga värme åt allt utan att bränna. Jag hade njutit hejdlöst av badet och den varma klippan jag lagt mej på då jag kommit upp ur det svala vattnet.
Som en blomma hade jag öppnat mej mot ljuset och smekt mej till utlösningens totala närvaro, för att sedan med alla sinnen öppna vandra in i skogens dunkla milda svalka där jag drack den friska luften och kände livet strömma fritt och rent genom hela min varelse.

Som ett vilt djur gick jag från buske till buske och slök den ena näven blåbär efter den andra. Det var som sagt inte vilka blåbär som helst, stora, söta och saftiga hängde dom på sina grenar som lysande blå planeter i sin underbara blåbärsrymd.
Emellanåt satte jag mej ner i den mjuka mossan för att bara förundrad betrakta skogens mångskiftande skönhet. Såg de uråldriga träden – ur mitt korta perspektiv. Undrade också över den ständigt pågående kampen nere i ris och mossa, likväl som uppe bland trädens grenar.
Och i allt detta mådde jag så bra som jag bara kunde önska. Men känslan av att någon tittade på mej inte ville avta, snarare tvärt om och som jag satt där och åt fick jag höra en liten röst som ropade med ett något irriterat tonfall.

– Hallådär, din stora kluns, tänker du glufsa i dej varenda blåbär här?

Först trodde jag att det var något flygfä eller annat fenomen som orsakade denna märkliga hörselvilla, men när jag hörde rösten igen tänkte jag att det var min fantasi som spelade mej detta märkliga spratt.
Eller hade jag fått en knäpp, solsting kanske. Först förföljelsemani, sedan hör jag röster – hur ska detta sluta, tänkte jag och försökte skratta bort alltsammans. Jag tog en näve till av bären och njöt av saften som villigt letade sej ner i min faktiskt lite hungriga mage.

– Kan du äta hur mycket som helst? De där skulle ha räckt i flera dagar åt mej, hörde jag rösten säga igen. Nu var det ingen tvekan, det fanns en person här någonstans med en mycket liten och snabb röst. – Dolda kameran, tänkte jag ett mycket kort ögonblick innan jag fick se henne. En lite naken flicka skymtade bland bladen, det fattades bara det, nu såg jag syner också.

– Okej då, suckade jag uppgivet inför denna mycket påtagliga hallucination och log mot tösen som satt på en blåbärsstjälk och blängde argt på mej. ”Ursäkta”, sa jag. Jag visste inte att tillgången var så begränsad. Hela skogen är ju full av dom och du verkar inte behöva så många. Men jag kan plocka på ett annat ställe.

– För all del, sa hon nu i mildare ton. Det är inte så farligt som det låter, jag bara skojade, sedan log hon och fortsatte. Jag ville bara se om du skulle springa härifrån, åkalla högre makter eller försöka med nått trix för att fånga mej, men du gör inget ingetdera – så ät du.

Hon ställde sej upp och började gunga på kvisten så blåbären for åt alla håll. Hon var allt bra läcker så liten hon var när hon tog i för att få fart på bären. Hennes lilla stjärt guppade upp och ner i små energiska rörelser. – Vilken underbar liten pärla, tänkte jag och beundrade min fantasi som kunde åstadkomma en så fantastiskt liten – stor kvinnlig ljuvlighet.

– Du är allt bra söt du, sa jag och kände mej som Frödings stora bergatroll. Synd att du är så liten, eller att jag är så stor. Jag vill gärna slå mej ner en stund om det är okej, sa jag lite frågande. Hon nickade tankfullt och betraktade mej – som jag uppfattade det, med lite drömmande ögon.

– Kom hit bort då, sa hon och kilade iväg mellan blåbärsrisets stammar. Hon stannade på en mossig liten plats, stor nog för mej att sitta på.

– Här kan du sätta dej, sa hon och jag slog mej ner. Själv klättrade hon upp på en blåbärsgren igen så att jag skulle se hela hennes lilla fina person och hennes fullt utvecklade underbart kvinnliga skönhet. Hennes bruna vildvuxna hår stod som en sky kring hennes huvud och samma färg som håret markerade tydligt hennes armhålor och rikligt hennes sköte.
Mitt huvud surrade av frågor men jag tänkte att svaren nog inte skulle göra livet rättvisa och att jag knappast skulle bli lyckligare med dom i min hand.

– Jag ska inte fråga någonting, sa jag helt enkelt. Men jag måste ändå säga att du är mycket vacker.

– Jag har längtat efter att få höra dej säga det hela dan i dag, sa hon och såg allvarligt på mej. Ända sedan jag såg dej när du kom och det är mycket länge för en sådan som mej.

– Jaså, är det du som iakttagit mej. Jag har verkligen undrat. Det brukar inte kännas så här.

– Jag såg att du märkte det men jag rår inte för det. Jag kan inte hindra min längtan, den är mycket större än mej. Hon slog ner sina ögon men såg strax på mej igen med en fast och orädd blick.

– Jag vill att du kysser mej, sa hon och hennes varmt bruna ögon glimmade mörkt. Hon formade en kyss med sina läppar och log. Jag log tillbaka och frågade om jag skulle lyfta upp henne eller ställa mej på knä.

– Kyssa dej det vill jag gärna men du är så liten och jag vill inte göra dej illa.

– Det är ingen fara, sa hon och klättrade ner från kvisten. Gör bara som jag säger. Böj dej ner mot mej. Säg dessa ord med hela din längtan tydligt i ditt hjärta, "Tjirponami". Blunda sedan och kyss mej.

Jag böjde mej i förundran över allt detta ofattbara, följde den lilla flickans energiska uppmaning i mossan framför mej och med oförfalskad inlevelse sa jag ordet inifrån mej skälv, som en bön direkt ur min längtan och sannare än så kan det inte sägas.

– Tjirponami,,, jag blundade och kysste henne, kände hennes armar om min kropp och slöt henne hårt i min famn. Hennes läppar smakade som de söta blåbären. Hon lade sej bakåt på mossan och drog mej över sej. – Kyss hela mej, suckade hon och jag kysste henne lika hungrigt som hon tog emot mina ivriga kyssar. Hennes bröst var som elektriska centrum till erotiska ilsignaler i hennes kropp och snart drog hon mej vilt emot sej då jag njutningsfullt kysste från det ena till det andra och gärna skulle ha återvänt till det första igen, men hon förde mina läppar med ivrigt smekande rörelser till sitt sköte som hon öppnade mot mej med en befriande suck.
Lika vild som flickan drack jag full av begär hennes flödande syrliga sötma, gav henne all min njutande lust som bara ökade ju mer jag kysste.
Ibland låg hon stilla, öppen, lät mej dricka hennes vildhonung tills hon av hängiven upphetsning och vild av njutningens glädje smekande täckte hela mej med hungrigt njutande kyssar som jag inte kunde göra annat än att bara ta emot, för att sedan åter ge mej att dricka.
Hon närmade sej sin längtans stund. Jag kände hennes livliga händer mjukt trycka mej mot sitt sköte som hon rörde med fint glidande smekningar mot mina läppar och min slickande tunga. Hennes andning övergick från flämtande lågt gnyende till gnällande rop och hon tryckte mej allt häftigare mot sitt vidöppna kön tills hon slutligen knyende ropade ut sin vildheta sång.
Och den kära lekens gudinna vet att hon njöt som ingen jag älskat har njut.

I den stunden var jag bara helt och fullt hängiven älskare och ägnade inte vårt märkliga möte en tanke. Inte heller om jag skulle få förbli hos henne för alltid, fast jag tidigare ett kort ögonblick funderat på det, när mossan blev som stora buskar och spindlarna som jag ett ögonblick sett i ögonvrån mest liknade okokta krabbor - men inför hennes underbart sjungande utlevelse var jag helt odelat närvarande, lyckligt mottagande hennes tillitsfulla gåva, lycklig att få ge henne detta och att få höra hennes njutnings gnyende toner övergå i denna ohejdadt hängivna älskosång.

- En kärleksväns hängivna älskosång är för mej en av livets värdefullaste kärleksgåvor och min starkaste längtan.

När hon andfådd, sakta stillade sej, slappnat av och sjunkit ner mot marken, lade jag mej beskyddande över henne. Hon öppnade sej med en njutningens suck och jag lät mitt ollon själv finna vägen in i hennes mjukt sugande värme. Så ville hon ha mej.

Jag kände mej så lycklig. Vi var så nära varandra, längtan mot längtan. Hon slöt ögonen och tryckte sitt sköte mot mej, manade min glidande, smekande dans och jag kände hennes skötes hunger, lustfyllt och villigt bejakande krama inte bara min lem utan allt som var jag i den stunden.

Hennes läppar smekte mjukt min halls och kysste mitt ansikte medan jag med stigande extatisk längtan och dunkande rytm förde oss till uppfyllelsens ögonblick och denna gång sjöng vi tillsammans.

När min säd slungades genom min livsheta lem in i hennes blommande kropp föll jag tusen år in i ett blått mjukt mörker som var ljus och värme. Det omslöt mej helt då jag rullade min tyngande kropp ner i mossan bredvid henne.
Efter en evighetssekund hörde jag hennes röst avlägset viska i mitt öra, men helt nära mitt hjärtas innersta längtan ”Tack min vän för din tillit... Om du vill så längta dej tillbaks till mej... Jag finns, det vet du nu – det vet ditt hjärta och din kärleks heta längtan."

Med slutna ögon kände jag hennes läppar mot min panna och hörde ett litet lätt prassel i mossan och visste att jag var ensam. Jag låg kvar och lyssnade efter hennes ljud och kände att jag redan längtade hennes närhet – så mycket liv i en så liten person.

Jag suckade, slog upp ögonen - reste mej inte alls förvånad över att jag blivit stor igen. – Vilken dröm, tänkte jag. Alldeles för otrolig för att vara sann, men ändå...

– Tack för din längtan min vän, i mitt hjärta har din kärlek ett hem, sa jag inåt den dunkla skogen däråt jag hört hennes steg försvinna. Jag plockade försiktigt en näve blåbär som jag tog med mej ner till stranden.

Undrar om jag har somnat i solen tänkte jag när jag närmade mej den plats där jag legat förut, men såg inte att jag låg någonstans. Däremot låg mina kläder kvar där jag lagt dom. Med fötterna i vattnet satte jag mej på en sten och tittade på min slaka lem som hängde mjukvarmt tillfreds med livet, blåbärsblå och glänsande av flickans skötessaft. Än en gång suckade jag inför denna fantastiska upplevelse som jag inte gärna skulle kunna berätta för någon med anspråk på att bli trodd.

Saknadens oförlösta gråt kramade mitt hjärta och min längtan sträckte sej sökande in i skogens outgrundliga kärleksrymd. – Var finns du? När möts vi igen, ropade min själ ut i en värd som fått ytterligare en dimension, fylld av tacksam glädje.

Än en gång suckade jag och kastade mej raklång ut i vattnet. Jag simmade ut en bit i den lilla sjön, tjoade och slängde kyssar åt alla håll. Lyckligare eller olyckligare kunde jag nog inte bli.
Solen sjönk mot skogen. Jag gick upp, torkade i de sista solstrålarna, klädde mej och vandrade hemåt.

**


När jag slutat min historia satt jag tyst en stund, begrundande den vackra väven och den drömvärld jag lever i. Michelie sa ingenting. Jag reste mej för att dra upp den rullgardin som var närmast flickan i gräset för att titta på henne i dagsljus men hejdade mej när jag kände Michelies skälvande längtan kalla mitt hjärta.

– Stora Blåbärsbjörn, kom till mej, andades hon rakt in i min själ.

Jag vände mej mot henne i sängen där hon satt eller snarare låg och såg henne naken som på väven med benen särade och skötet öppet mot mej. I rummets dunkla ljus såg jag den glimmande saven mellan hennes blygläppar, hennes ögon blänkte och hon log.

Efter några ögonblick kunde jag tro på det jag såg, inte för att det i sej skulle vara så otroligt. Vi längtar alla mer än en gång i våra liv och någon gång har vi modet att leva denna längtan. Michelie hade det nu och jag kunde fri möta hennes längtan med min.

Full av glädje krängde av mej kläderna utan att ta blicken från henne. Jag ville inte för en enda sekund förlora detta underbara ögonblick till minnenas och drömmarnas onåbara värld, men behövde inte varit orolig för det, hon låg kvar med förväntansfullt glittrande ögon. När jag äntligen fått av mej det jag hade på mej ställde jag mej framför henne, kände hennes starka lust strömma emot mej, omsluta mej och dra mej till sej.

– Tjirponami, sa jag och föll än en gång tusen år in i hennes heta längtans levande närhet.

***


Från den stunden har det varit vi och kärleken. Vi bor i ett litet rött hus från 1928 och vid bryggan ligger våra drömmars skepp, en förtrollande vacker liten roddbåt redo för kärlekens äventyr.
Vi har lärt oss att "Tjirponami" har många betydelser, men bara om det sägs med lika delar längtan och kärlek. Listan kan förmodligen göras oändligt lång och ordets magi är helt säkert annorlunda för olika personer, men för oss har orden blivit uttryck för vår önskan att nå det oförstörda livet och att okuvade få andas vår heta kärleksvilja.
Dessa ord bär även tacksamhetens budskap till kärlekens Gudinna. Hon som är och vill vara där kärlek är.

Tjirponami !