Svaveldoften låg tungt över det gamla fabriksområdet. Trots att fabriken varit nedlagd i över tio år så rykte det fortfarande från de trettio meter långa tegelskorstenarna. En dimma av vemod rykte! Gnisslet från söndrig armatur påminde om att en gång fanns det liv och rörelse i området. Allt var en serenad av mänsklig jakt på något oidentifierat. När målet inte nås, spikas fönster igen med ruttna plywoodskivor. Sen få det stå där och förfalla likt ett modernt akropolis. Fast utan romantik, utan historia och tonvis med fulhet. Men till trots en skulptur av människans framsteg och misslyckanden.

Fukten tränger in genom varje liten del av de små sönderslagna fönster som omger hela byggnaden. Du hittar en stor föredetta pampig ingång på södersidan. Ingången kantades med två marmorpelare som hade färdats från södra Italien i början av sekelskiftet. Byggnaden var ett monument av industrirevolutionen. När du väl hade öppnat de två stora mahognydörrarna möttes du av en orgie av marmor, putsad kakel och förgyllda golvlister.

Men det var då det. Nu var allt förfallet enda ned till grundfundamentet, och framför dig ligger nu bara vemodet och gryr. Där hade några generationer människor slitit igenom sina liv för några få daler...Och där hade de ärvt sina yrkekunskaper från sina fädrer, och kretsloppet fortsatte...tills någon tyckte att produktionen skulle flyttas till Nordöstra Kina.

De nyasfalterade parkeringsplatserna utanför ingången minner om den hierarki som rådde. Och hur väl och nära man kunde parkera berodde oavkortat på hur mycket direktör man var. Vart är dessa människor idag? Flyttade dom också till Kina?

Människan kommer att bygga upp nya fabriker och lägga ned dem. Det är liksom meningen. Någon kallar det utveckling, någon annan räknar massor med pengar och någon tredje förlorade stort...

Jag ser bara vemodet. Som fortsätter ryka ut genom skorstenarna och som minner om en svunnen verksamhet.