Den är välbekant. De spända käkarna har varit mina följeslagare många, långa tider av mitt liv.

Men nu är det slut. Nu är det verkligen över, förbi, borta. Du är borta! Du som förföljde och plågade mig, som vägrade att lämna mig ifred, har gått till sällare jaktmarker. Måtte du inte där finna något nytt villebråd att tortera. Måtte det vara slut på alla sätt.

Har inte funderat något över hur det skulle kunna kännas att få dödsbudet gällande dig. Har bara varit tacksam att du befann dig långt borta, långt bortom kontakt. Det var så skönt, så tryggt. Brukade raljerande säga om dig att du har gjort två bra saker i livet; det ena var att ge mig livet, den andra var att överge mig och flytta så långt bort att jag inte längre behövde riskera att träffa dig något mera.

Från början när ni hade flyttat var jag sårad och upprörd över att ni inte hade meddelat mig om ert beslut. Men det var helt i linje med hur vi hade levt tidigare, så egentligen var det konstigt att det upprörde och förvånade mig. Så småningom, när jag hade börjat acceptera detta nya svek, och när styvmor och styvsyster kommit tillbaka utan dig, kunde jag känna tacksamhet över att du förblev borta.

Jag fick inte träffa dig någon gång efter att jag bearbetat den fruktansvärda sorg, vrede, förbittring, förtvivlan och smärta som dina övergrepp hade orsakat inom mig, fick aldrig möjligheten att se dig i ögonen med sanningen framme på bordet mellan oss. Gud är omsorgsfull och kärleksfull som hjälpte mig och skyddade mig från det.

Var fanns Gud när övergreppen pågick? Som jag ser det plågades Gud i helvetet för din skull, men älskade dig fortfarande trots det. Varför? För att Gud är Kärleken, och ingen kärlek värd namnet kan existera utan det fria valet. Du missbrukade din valmöjlighet genom att förgripa dig på mig (och endast Gud vet hur många andra). Gud kunde inte förgripa sig på din rätt till frihet och alltså inte heller skydda mig mot dem.

Men min gåva har varit den långa väg mot tillfrisknande som jag med Guds hjälp har gått.


Så, nu sitter jag här med det faktum att du inte längre är nåbar under några som helst omständigheter. Och det är good, bra, okej. Men sorgen mal i mig ändå, mal och värker. Till min förvåning, men nästan också till min lättnad, för det visar att jag inte är helt förhärdad, trots alla dina övergrepp, jag har behållit en gnutta mänsklighet.

Vila i frid/din dotter